Det är mycket tal om transpersoner och transsexuella i dag. I USA har debatten böljat fram och tillbaka, inte minst på grund av president Obamas direktiv om att alla skolor måste låta eleverna välja omklädningsrum utifrån sitt ”upplevda kön” snarare än sitt ”biologiska kön” – ett direktiv som nyligen blev upphävt av president Trump.

Även i Sverige har vi på sistone sett flera rubriker kopplade till transfrågan. Den rödgröna regeringen har aviserat att den vill ändra lagen så att det blir möjligt att förändra sitt juridiska kön utan att först genomgå de ingrepp som tidigare var ett krav för detta. Man vill även se över möjligheten att sänka åldersgränsen för hormonbehandling och könskorrigerande kirurgi till 15 års ålder (i nuläget är det 16 respektive 18 års gräns för detta).

För en dryg vecka sedan gick regeringen också ut med att de transpersoner som tidigare har tvingats att sterilisera sig för att få förändra sitt juridiska kön ska få en ersättning på 225 000 kronor var. En nivå som motsvarar den summa man tidigare har beviljat dem som fram till 70-talet steriliserades av medicinska, sociala eller rashygieniska skäl.

Frågan om vilka rättigheter som ska ges till Sveriges transpersoner och transsexuella är förstås allt annat än enkel. Det är ett omvittnat faktum att denna del av befolkningen mår betydligt sämre än genomsnittet. Enligt Folkhälsomyndigheten har varannan transperson mellan 15 och 19 år allvarligt övervägt självmord. Det är också därför som man vill sänka åldersgränsen för den medicinska behandlingen av dessa.

Samtidigt är det mycket som är problematiskt med att låta omyndiga barn fatta beslut om sådana genomgripande förändringar i deras kropp och identitet. I senaste upplagan av amerikanska psykiatriförbundets Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders konstaterar man att upp till 98% alla pojkar med oklar könsidentitet, och upp till 88 % av alla flickor med motsvarande tillstånd, landar i sitt biologiska kön efter att ha passerat puberteten (DSM-V, s 455). Ett tungt vägande skäl att skynda långsamt, alltså!

En studie av svenska transsexuella som genomgått könskorrigerande ingrepp mellan 1973 och 2003 (Dhejne et al, 2011) visade dessutom på en 20 gånger så hög självmordsfrekvens hos dessa än i befolkningen i stort. Ett resultat som, om inte annat, visar på att en kirurgisk och hormonell behandling av dessa individer inte behöver vara någon garanti för bestående lycka.

Till saken hör förstås också att det vi här talar om är kostsamt. Förutom omfattande operationer handlar det om återkommande kontakter med psykiatrin, och dessutom en hormonbehandling som måste vara livet ut – på skattebetalarnas bekostnad.

Det är alltså mycket som ligger i vågskålen när vi, som i dag, börjar uppmuntra barn som inte har passerat tonåren att ”känna efter” om de verkligen kan kategoriseras som pojkar eller flickor. De medicinskt transsexuella är ett fall för sig – det är de personer som under graviditeten har fått en felaktig signal till hjärnan, som gör att de identifierar sig med sitt motsatta kön. Bilden kompliceras dock betydligt av att begreppet ”transperson” är elastiskt och i praktiken bygger på individens egen definiering av sig själv – med påföljande risk för godtycke.

Frågan om trans kommer med stor sannolikhet att vara het under lång tid framöver. Men redan nu visar statistiken att det har blivit något av en ”mode-diagnos”. 2012 inkom endast 24 remisser om så kallad könsidentitets-utredning till Astrid Lindgrens barnsjukhus. 2015 var siffran 116, och förra året över 200. Frågan är vad dessa siffror egentligen står för.

Kommentar 1: Korrigeringar i rött är gjorda i efterhand.

Kommentar 2: Denna ledare väckte stor uppståndelse inom det svenska transcommunityt (se denna text på opinionsbloggen). Jag fick även två insändare mot mig i papperstidningen, som jag besvarade på följande sätt:

Min ledartext om ”transfrågan” ledde till en omfattande debatt i sociala medier. Ett antal representanter för transcommunityt gick till attack, och deras grundläggande tes var att jag som heterosexuell man inte har något som helst mandat att uttala mig i frågor som berör deras situation.

Jag är glad att Lukas Romson och företrädarna för EKHO har en annan ton. Samtidigt finns det även i deras texter en olycklig mix av påståenden, där jag flera gånger tillskrivs saker som jag inte har sagt. Där finns också sakliga invändningar som jag gärna vill bemöta.

Till skillnad från insändarskribenterna är jag mån om att skilja mellan transsexuella och transpersoner. De förra har en medicinsk eller neurologisk diagnos, medan de senare definieras av RFSL som ”ett paraplybegrepp med många undergrupper” som i grunden står för ”en person som inte alls eller delvis inte identifierar sig med det kön den har fått tilldelat vid födseln”. I min ledare klargör jag att det är den senare definitionen som skapar störst utmaningar, eftersom ”transperson” är ett elastiskt begrepp som sällan kan bekräftas medicinskt och som därmed öppnar för godtycke.

Romson hävdar att det inte går att ”lura eller inspirera ungdomar att tro att de är transsexuella”. Men om vi byter ord till transperson är det alldeles uppenbart att det just nu är en trend att identifiera sig själv som sådan. Både trans och queer har blivit ideologier som lever sina egna liv, och som lanseras som den ultimata friheten – dvs ”friheten” att inte låta sig definieras av sitt biologiska kön.

Även statistiken stöder detta påstående. Om vi håller oss till Sverige är det endast 20 % av de förpubertala barn som får diagnosen ”könsdysfori” som i högre ålder önskar behandling. Här har man alltså först sorterat bort alla de barn som tvekar kring sin könsidentitet men som inte lever upp till diagnoskriterierna. Därefter konstaterar man att det även bland dem som uppfyller kriterierna är 8 av 10 som faller bort! Vad är detta, om inte ett argument för att ”skynda långsamt”?

Romson ondgör sig över att jag blandar in ekonomin i denna fråga, och att jag påpekar att inte heller dessa (dyra) ingrepp är någon garanti för hög livskvalitet. Här hänvisar jag till tidigare chefsöverläkaren på John Hopkins universitetssjukhus i USA, som med just dessa argument valde att upphöra med sjukhusets könskorrigerande ingrepp. I en artikel i Wall Street Journal förklarar han att många som hade opererats visserligen var nöjda med själva ingreppet, men att de i övrigt inte verkade må bättre än innan detta skedde. Något som kändes som ”ett inadekvat skäl för att kirurgiskt amputera friska organ”.

Jag inser att jag kunde ha uttryckt mig bättre när det gäller vem som fattar beslut om det som insändarskribenterna kallar för ”könsbekräftande vård”. Självklart är det läkarna. Men jag vidhåller att dagens queer- och transideologi riskerar att skapa problem i en redan förvirrad ungdomsgeneration.

Självklart ska vi ändå bemöta alla människor – oavsett diagnoser eller sexuell läggning – med såväl kärlek som med en grundläggande respekt.