Trodde du att tolerans var ett av vår tids honnörsord? Glöm det! I alla fall om den nya generationens normkritiker ska få bestämma.

I takt med att normkritiken vinner mark i både samhälle och skola sker en problematisering av de gamla teorierna. Ann Frisell Ellburg, undervisningsråd vid Skolverket, förklarar: ”Anledningen är att toleranspedagogiken riskerar att peka ut ’den andre’ till exempel den homosexuelle … som ’avvikaren’, vilket därmed upprätthåller heterosexualiteten … som dominerande och privilegierande. På så sätt tas heterosexualiteten för given och blir osynliggjord i skolan. Den heterosexuella normen återupprepas och görs ’naturlig’ inom skolans väggar …”

I klartext innebär detta att den nya generationens normkritiker förespråkar en närmast total normlöshet. Ingenting får betraktas som normalt, ingenting får förutsättas och ingenting får premieras. Och då blir det förstås meningslöst att tala om tolerans – tolerans förutsätter ju att någon eller något är att betrakta som avvikande!

Helt följdriktigt blir det problematiskt att använda begrepp som i någon mening kan sägas kategorisera andra människor. Till exempel kön. Om jag använder kategorier som ”män” och ”kvinnor” kan ju personer som inte identifierar sig med dessa kategorier, eller som identifierar sig med något annat än sitt biologiska kön, uppleva sig marginaliserade. Något som med normkritikens glasögon blir en form av maktmissbruk. Ann Frisell Ellburg igen: ”verksamheter inriktade på att stävja diskriminering och kränkningar genom att öka barnens och elevernas tolerans riskerar att i stället befästa vissa kategoriers maktposition på bekostnad av andras.”

Den nya normkritiska pedagogiken ska nu lanseras på bred front ute i våra skolor och förskolor. För några veckor sedan lanserade Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening en lathund för normkritiskt arbetssätt med titeln Det öppna klassrummet. Det första rådet som ges i denna lathund är följande: ”Förutsätt inte kön och sexualitet – tala könsneutralt”. Här blir man som lärare uppmanad att aldrig tilltala en grupp individer utifrån deras ”tilldelade kön”, till exempel genom uttryck som ”grabbar” och ”tjejer”. Inte heller får man tala om elevernas ”mammor och pappor”; i stället föreslås uttryck som ”vårdnadshavare” och ”vuxna”. Orsak? ”[N]ormkritiken vill synliggöra, granska, problematisera och förändra … normer som skapar avvikare.”

Att konsekvensen av detta blir galen borde säga sig självt. I praktiken leder det ju till slutsatsen att alla måste anpassa både sitt språk och sitt förhållningssätt till en mycket liten – och därtill svårdefinierad – minoritet. Som jag själv skriver i en debattartikel i Upsala Nya Tidning: Tolerans förutsätter just att människor får vara olika (i meningen: tillhöra olika kategorier) medan ovanstående riktlinjer försöker fösa in alla människor under samma paraply – nämligen könsneutralitet. Därtill spetsat med en rejäl dos social ingenjörskonst, eftersom förslagen som lanseras innebär att språket som helhet behöver av-könas.

Läs på varldenidag.se