SVT:s Uppdrag Granskning lät sig inte kväsas. Trots att de under Stockholm Pride fick ta emot den negativa utmärkelsen ”Rosa tisteln” av RFSL för sitt program om unga transpersoner som ångrat sina könskorrigerande behandlingar, släppte de i torsdags del två i samma serie. Denna gång med ännu fler fakta, ännu fler experter och – kanske viktigast av allt – ytterligare en ung människa som trädde fram och vittnade om hur viktigt det är att skynda långsamt i dessa frågor.

Uppdrag Granskning satte även in de olika rösterna i ett större sammanhang. Bland annat intervjuade de specialistläkaren i barn- och ungdomspsykiatri, Angela Sämfjord, som för några år sedan var drivande i uppbyggnaden av den könskorrigerande vården i Västra Götaland. När hon insåg det bräckliga hälsotillstånd som så många av patienterna befann sig i – och som trots detta förväntades fatta långtgående beslut om sin egen framtid – valde hon att sluta. Av rena samvetsskäl, alltså. I programmet anger hon bland annat följande siffror från sitt tidigare arbete:

Bland de sökande till avdelningen

  • var en klar övervikt – ungefär 85 procent – biologiska kvinnor.
  • hade närmare 90 procent en samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser.
  • hade 80 procent två eller fler psykiatriska diagnoser.
  • hade 45 procent ett dokumenterat självskadebeteende.
  • hade 20 procent en autismdiagnos.

Den första siffran är faktiskt särskilt anmärkningsvärd, eftersom transsexualism traditionellt har varit överrepresenterad bland biologiska män. Men problemet med de övriga siffrorna är förstås ännu mer uppenbart. Sämfjord själv hävdar att mer än en tredjedel av de sökande på avdelningen hade så starka symptom att de borde ha remitterats till psykiatrin snarare än till könsdysforiutredningen.* Men trots detta förväntades de ge klartecken till ett av de största ingrepp som över huvud taget kan ske inom av den svenska vården.

De svenska siffrorna ligger helt i linje med de resultat som för något år sedan presenterades av den amerikanska forskaren Lisa Littman, och vars rön har varit viktiga för att lansera begreppet Rapid Onset Gender Dysphoria (ungefär: hastigt uppkommen könsdysfori). ROGD skiljer sig från klassisk transsexualism genom att den uppstår senare i livet, ofta i samband med tonåren. Littmans studie visade därtill att hela 44 procent av de ungdomar som ingick i hennes undersökning hade kommit ut som trans efter att en kompis hade gjort det. Faktum är att det i 37 procent av kompisgängen var en majoritet av ungdomarna som hade kommit ut som trans! Detta fick henne att lansera peer contagion – alltså ”smitta” från andra jämnåriga – som en av de primära förklaringarna till fenomenet.

Orsakerna till att den exponentiella ökningen av ungdomar som just nu söker sig till västvärldens könsdysforimottagningar är naturligtvis flera. Och vi får inte glömma att det bland dessa finns en mindre grupp som verkligen ska ha denna diagnos, och i vissa fall också någon form av behandling. Traditionellt har man brukat tala om ungefär en person på 10 000 som medicinskt transsexuella, och dessa individer förtjänar allt stöd de kan få av omgivningen.

Att detta inte alltid behöver handla om genomgripande medicinska behandlingar framgick dock av ytterligare en röst i programmet, nämligen skådespelaren och föreläsaren Aleksa Lundberg. I anslutning till Uppdrag Granskning publicerade Lundberg en artikel på SVT Opinion där hon skrev: ”Jag skulle troligtvis inte göra korrigeringen om jag stod inför samma val idag.” Hon bad också om förlåtelse för sin tysthet om de egna ingreppens baksida: ”Jag vill be om ursäkt för att jag inte har höjt min röst tidigare, om att medicinsk behandling vid upplevd könsdysfori inte alltid får den effekt som man önskar.”

Klart är att samtalet om dessa saker behöver fortsätta. Vi får tacka Uppdrag Granskning för att detta nu sker på betydligt bredare front än vad som tidigare varit fallet.

Läs på varldenidag.se

*) Rättelse: I dialog med Annika Sämfjord har jag fått veta att hennes åsikt är att de ”även” borde ha remitterats till psykiatrin – inte ”i stället”. Samtidigt ska sägas att de 35 procent som hon nämner syftar på det totala antalet sökande, vilket innebär att det enligt Sämfjord skulle kunna handla om hela 55 procent av de aktuella ungdomarna (20 + 35 procent) som har autism.

PS. Läs också gärna detta inlägg från hejsonja.se, som innehåller flera viktiga iakttagelser – och därtill ett hopp om förändring.