Skakningarna i coronapandemins spår fortsätter. Inte minst är det våra jobb och vår försörjning som påverkas. Varslen och permitteringarna duggar tätt – och i allt fler fall även konkurserna. Priset för vår gemensamma ekonomi är skyhögt, och ännu värre är det i andra delar av världen. Vad krisen kommer att få för följder för världens fattiga orkar vi knappast ens tänka på.
Men det finns också något paradoxalt över det som nu håller på att ske. För just det ekonomiska system som brakar ihop framför våra ögon, har ju i många fall blivit utmålat som vår största fiende. Särskilt från vänster riktas ofta svepande anklagelser mot ”marknaden”, ”kapitalismen” och ”konsumtionssamhället”. På motsvarande sätt talar man från klimatrörelsens sida om behovet av radikala förändringar i våra flyg- som konsumtionsvanor. Och ur det perspektivet borde väl den nuvarande situationen bana väg för ett närmast paradisiskt tillstånd?
Tyvärr är det inte så enkelt. För även om det är lätt att hålla med om att en otyglad marknad/kapitalism/konsumtion ligger till grund för mycket av vår världs problem, är det en klart komplexare bild som träder fram under den nuvarande krisen. Framför allt ser vi på ett närmast övertydligt sätt att systemet hänger ihop. En nedlagd fabrik här, eller en stängd gräns där, får konsekvenser även på andra håll i världen. Utebliven konsumtion i Europa leder till arbetslöshet i Asien. Uteblivna resor leder till tragedier på turistorterna i Syd.
Även flera klimatexperter har därför sagt att det som sker är något helt annat än vad vi på lång sikt borde försöka sträva efter. Att bara sluta flyga, eller att bara sluta konsumera, leder helt enkelt inte till något gott. I alla fall inte om det sker i nuvarande omfattning. I stället behöver vi gemensamt skapa incitament för en genomtänkt och långsiktig omställning av vår ekonomi.
Annorlunda uttryckt: Det räcker inte med förbud eller drastiska nedskärningar – vi behöver skapa marknadsmässigt hållbara lösningar. Det måste vara tillräckligt lönsamt att jobba klimatsmart. Annars blir resultatet en ekonomisk backlash med få eller inga vinnare.
Därmed är dock inte sagt att det ekonomiska systemet skulle vara etiskt och moraliskt neutralt. Gång på gång kan vi i Bibeln läsa det motsatta. I några av Bibelns sista kapitel, Uppenbarelseboken 17 och 18, får vi en målande beskrivning av hur det ogudaktiga Babylon störtas. Staden, som även kallas för ”den stora skökan”, kan ses som ett täcknamn för Rom, men det kan också ses som ett kodord för det ekonomiska systemet i stort. Eller kanske snarare: För det ekonomiskt-politiska system som låter sig förföras av de klassiska frestelserna pengar, sex och makt.
I den yttersta tiden, säger Skriften, ska det babyloniska systemet få sin dom. Även den strukturella ondskan – den som är så svår att sätta fingret på, och som därför är närmast omöjlig att ställa till svars för sina illgärningar – ska störtas ned från sin maktposition.
Det här är ett skeende som vi har goda skäl att se fram emot som kristna. Men det som nu utspelar sig är inte det som Uppenbarelseboken 17 och 18 talar om. Det är bara födslovåndorna. Skakningarna. I det här fallet orsakade av ett litet virus, och i bästa fall med potentialen att leda oss bort från vår förtröstan på ekonomisk-politiska system som sätter människan i centrum, för att i stället sätta hoppet till honom som är allas vår Skapare.
Ingenting kan trots allt vara mer långsiktigt hållbart än att ha sin förtröstan hos Gud och hans ord. Som Jesus själv säger: ”Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå” (Luk 21:33).
Läs på varldenidag.se