I början av 00-talet lanserade Kulturhuset Stockholm, myndigheten Riksutställningar och ett antal andra stiftelser och institutioner projektet ”Gud har 99 namn”. I centrum av projektet stod en interaktiv utställning med multireligiösa guider, där besökarna kunde bekanta sig med sju olika världsreligioner. Studieförbundet Sensus, som också ingick i arrangörsskaran, gav ut en multireligiös almanacka där en mängd olika religiösa högtider fanns inprickade.

Åsikterna om denna satsning gick isär. Vissa problematiserade att Sensus som kristet studieförbund engagerade sig i något som kunde uppfattas som synkretism. Andra lovordade satsningen och menade att det inte alls var problematiskt att på detta sätt erbjuda ”smakprov” från det religiösa smörgåsbordet.

Rent generellt kan man dock säga att ”Gud har 99 namn” passade väl in i den samhällstrend som gick ut på att tona ned konfliktytorna mellan olika religioner. Samma arv har under senare år förvaltats av Svenska kyrkans ledning, med ärkebiskop emerita Antje Jackeléns ovilja att svara på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed som famöst exempel.

Även Stockholms domkyrkoförsamling uppmärksammades brett i media när de på DN Debatt 2015 ställde de retoriska frågorna: ”Är alla religioner lika sanna eller äger vi kristna Sanningen? Ber judar, kristna och muslimer till samme Gud eller är tron på Jesus Kristus den enda möjliga vägen till frälsning?” Själva hänvisade de till Nathan Söderblom, som de menade var av åsikten att det inte bara finns en väg till Gud, för att som avslutning annonsera att de under hösten skulle bjuda in företrädare för olika religioner till gudstjänster i Storkyrkan för att tillsammans med dessa ”reflektera över våra olika vägar till Gud och Guds olika vägar till oss”.

Redan när det begav sig kan man dock konstatera att dessa och liknande utspel saknade förmåga att entusiasmera den breda massan. Och om protesterna mot ”Gud har 99 namn” var en stilla fläkt, nådde de närmast orkanstyrka efter Antje Jackeléns uttalanden. När det gäller prästerna i Stockholms domkyrkoförsamling var det snarare så att proklamationerna försvann i tomma intet. De flesta som fortfarande besökte någon gudstjänst i Svenska kyrkan tycktes helt enkelt vara mer intresserade av att möta en präst än en imam – eller för den delen en ”multireligiös guide”.

Mycket tyder på att utveckling har fortsatt i samma riktning. Den moderne svensken må vara sekulariserad, och därmed inte särskilt kyrklig. Men om han eller hon ska välja är ändå kristendomen att föredra framför de flesta andra alternativ – och definitivt islam. Vare sig burka eller polygami eller terrordåd ger förvisso en fullödig bild av denna mångfacetterade religion, men att komma dragande med tanken att ”all religion är ungefär samma sak” är inte särskilt gångbart i Sverige anno 2024.

Därmed kan man också säga att synkretismens tid i mångt och mycket är över. Inte som fenomen, naturligtvis, men som folkligt ideal. I takt med att religionerna kommer oss närmare, blir helt enkelt deras inbördes skillnader tydligare för gemene man.

Detta inte sagt som att icke-kristna religioner saknar förmåga att utöva en lockelse på svensken. Tvärtom finns en trend, inte minst bland svenska kvinnor, att konvertera till islam. Intressant nog verkar dessa attraheras av aspekter av religionen som sticker ut i det svenska majoritetssamhället – till exempel slöjan (kontra vår kulturs fokus på kvinnors yttre) och de traditionella könsrollerna (kontra individualismen och kritiken av kärnfamiljen).

Även detta fenomen kan dock beskrivas som en motsats till synkretism. Vad konvertiterna söker sig bort ifrån är ju mer än något annat det sekulariserade samhällets värderingar. Att kristendomen inte attraherar kan därmed hänga samman med dess upplevda brist på radikalitet. Islam, å sin sida, representerar hard core – riktig, normbrytande religion i ett av världens mest sekulariserade länder.

Men än en gång: Även detta är så långt från synkretism som man kan komma.

Läs på varldenidag.se