Ett av årets stora diskussionsämnen har varit talet om ”svenska värderingar”. Som väntat har åsikterna gått isär, men till de mest trovärdiga rösterna hör enligt min mening professor Lars Trägårdh. Han definierar våra svenska värderingar så här: ”Å ena sidan kännetecknas Sverige av starka sociala värderingar – av hög mellanmänsklig tillit och av ett stort förtroende för gemensamma institutioner. Å andra sidan har svenskar värderingar som betonar individens frihet, rätt till självförverkligande och oberoende, något som även omfattar ett bejakande av jämställdhet, barns rättigheter och homosexuellas rättigheter. Ledstjärnan är autonomitanken.”
När man läser detta är det lätt att förstå den krock som många invandrare upplever i mötet med den svenska kulturen. Och detta gäller båda delarna av Trägårdhs definition: I stora delar av världen är förtroendet för gemensamma institutioner lågt, inte minst på grund av korruption, nepotism och övervåld. Och i stället för ”autonomi” kännetecknas de flesta av våra nysvenskars hemländer av att man sätter klanen, familjen och den religiösa tillhörigheten i främsta rummet.
Utifrån detta är det också bäddat för konflikt i fråga om vilken kultur som ska få sista ordet. Men här finns också ett annat fenomen att ta hänsyn till, och det är den svenska självbilden. En central komponent i denna är nämligen att vi i Sverige kan och vet bäst. I en artikel på DN.kultur formuleras det så här av universitetsläraren Krzysztof Bak: ”Det som skiljer mina svenska studenter från deras kontinentala kolleger är … att de tenderar att ge färdiga svar innan de ens börjat fråga.” Och vidare: ”De resonerar ungefär så här: historien har arbetat länge och hårt med en enda tanke i sikte: att framproducera mig. Nu när jag äntligen finns i världen har historien helt sonika gått i pension.”
Om man betraktar sig själv som evolutionens höjdpunkt är det naturligtvis svårt att visa intresse för några andra perspektiv än det egna. Tillämpat på invandringen tar många svenskar för givet att det bara är en tidsfråga innan de som kommer till vårt land ska ”inse” att det de har kommit till är bättre än det de har lämnat. Inte bara i fråga om trygghet och politisk stabilitet, utan också i fråga om värderingar som individualism, sekularisering och sexuell frigjordhet.
Sannolikt är den här typen av attityder en betydande förklaring till vår sedan länge havererade integrationspolitik. Sveriges politiker har helt enkelt förutsatt att om våra nysvenskar bara får klart för sig vilka värderingar som gäller i det här landet, kommer de automatiskt att börja omfatta dessa. För Sverige är väl ändå paradiset på jorden? Men som de senaste årens utveckling visar blev det inte riktigt så. Faktum är att vi i stället har blivit ett av västvärldens sämst integrerade länder.
Min egen slutsats av detta är faktiskt att vi snarare än att cementera behöver relativisera våra svenska värderingar. Framför allt behöver vi göra upp med bilden av Sverige som ”den bästa av världar”. De värderingar vi verkligen kan vara stolta över är nämligen inte de svenska, utan de vi delar med hela den kristna kulturkretsen.
