Vilka är statens grundläggande uppgifter? Svaret på denna fråga kan variera både beroende på vår politiska hemvist och på våra personliga preferenser. Men de flesta skulle ändå hålla med om att en avgörande fråga för varje stat är att värna sina medborgares säkerhet. I praktiken innebär detta att en stat behöver ta ansvar för försvaret av sina egna gränser, men också för ett fungerande polis- och rättsväsende.

Till statens grundläggande uppgifter hör också att ta ansvar för sina medborgares utbildning och sociala välfärd – något som strukturellt kan delegeras till exempelvis landsting och kommuner. För detta tar staten (eller motsvarande) in skatt, vars storlek brukar stå i relation till den offentliga sektorns storlek. Politiker till vänster förordar normalt en stor offentlig sektor med påföljande höga skatter, medan politiker till höger brukar förorda en mindre offentlig sektor med större ansvar för individen – och därmed också lägre skatter.

I Sverige har vi under lång tid kunnat ta ett antal av samhällets mest grundläggande funktioner för givna. Därför har de också fått en allt mer undanskymd plats i såväl den offentliga debatten som den förda politiken. I fråga om försvaret talar siffrorna för sig själva. På 70-talet lades ungefär 3 % av BNP på försvarsrelaterade utgifter. På 80-talet var siffran dryg 2,5 %, på 90-talet drygt 2 % och i dag drygt 1 %.

I takt med att man dragit ned på kostnaderna för statens kärnuppgifter, har fokus förflyttats åt annat håll. På många sätt kan detta betraktas som positivt. Det har ju inte något egenvärde att ha höga militärutgifter. Inte minst många kristna skulle snarast hävda det motsatta.

Men i stora delar av västvärlden har det samtidigt skett en perspektivförändring i delar av rikspolitiken. I stället för sina mest grundläggande uppgifter har man fokuserat mer och mer på detaljerna. Man har putsat på välfärdssystemen. Man har förbättrat minoriteternas rättigheter. Man har avsatt resurser för statlig lobbyverksamhet.

I USA är det delvis den här typen av förändringar som har banat väg för president Trump. När Vita husets politik verkade mer fokuserad på minoriteterna än på den ”vanlige amerikanen” (vem nu det är) blev det till slut en så stor grupp missnöjda väljare att systemet klappade ihop. Varken Obama eller Clinton kunde hålla emot när så många amerikaner ville göra ”America great again”.

Även i Sverige kan vi konstatera att ett stort antal frågor som politikerna inte har prioriterat har fått en renässans. Inte minst gäller detta för säkerhetsfrågorna. Försvaret, med tanke på de politiska förändringarna i Ryssland. Polisen, med tanke på de kriminella gängen, de återvändande IS-krigarna och de ouppklarade vardagsbrotten. Och så förstås invandringen och integrationen, frågor som blev glödheta i opinionen under vintern 2015/2016. Till detta kan läggas den utbredda oron för situationen inom vård och skola.

DN/Ipsos undersökning i januari visade att invandring och integration, skola och utbildning, sjukvården samt lag och ordning hamnade på topp fyra som viktiga politiska sakfrågor bland väljarnas. Ungefär samma mönster har därefter bekräftats av andra undersökningsinstitut.

Vad kan vi då lära av detta? Säkert en hel del. Men något av det viktigaste måste väl vara att en stat aldrig kan förhandla bort sina mest grundläggande uppgifter. Hur stora visioner man än har för de många ”lyxfrågor” som man kan längta efter att genomföra, får det inte ske till priset av frågor som handlar om medborgarnas grundläggande trygghet.

I vissa fall handlar det också om att dra ned på byråkratin. Inte minst den stora invandringen skapar en press på oss att ändra på reglerna för alltifrån bostadsbyggande till placering på HVB-hem.

Som alltid måste olika behov och utgifter vägas mot varandra. Men de politiker som inte tar tag i de mest grundläggande frågorna, kommer sannolikt att dömas hårt av både eftervärlden och väljarna.

Läs på varldenidag.se