”Som en osynlig hand.”

Så beskrev en riksdagsledamot sin upplevelse av processen när vår högsta beslutande församling – Sveriges riksdag – stod i begrepp att anta den könsneutrala äktenskapslagen. Många av dem som röstade för var egentligen emot. Ett drygt decennium tidigare, när lagen om registrerat partnerskap skulle klubbas, hade riksdagens talman hävdat att ”detta är inte ett steg, utan steget”. Men nu var de tidigare utfästelserna glömda. I stället var det en ”osynlig hand” som tryckte på. Även många som från början uttryckte tveksamhet valde att böja sig.

Som av en händelse har vi precis haft en liknande erfarenhet i samma beslutande församling. Denna gång kopplat till 16-åringars rätt att byta juridiska kön. Här har partipiskan varit osedvanligt hård. Enligt uppgift var uppemot 90 procent av den moderata partigruppen negativa till det förslag som deras egen partiledare drev igenom.

Kan det vara så att det i dessa och liknande skeenden är just som riksdagsledamoten uttryckte det: Att en osynlig hand driver på bakom kulisserna? En hand som alltså inte handlar om en fysisk närvaro, utan en andlig.

I klartext: Att den känsla av press, fördömelse och ödesbestämmelse som präglat dessa och liknande beslut är en signal om en djupare källa. En andlig kraft som driver på för att steg för steg bryta ned Guds skapelseordningar?

En annan riksdagsman kom med en likartad iakttagelse. ”Normalt håller vi humöret uppe mellan partierna, även när vi tycker olika i sak. Men det är två frågor som gör att det går som en kall vind genom hela riksdagshuset. Nämligen när vi ska avhandla frågor kring abort och staten Israel. Då är godmodigheten som bortblåst. Det blir hårt och fientligt.”

Allt vi möter har en andlig sida

Jag kommer tillbaka till flera av dessa frågor lite senare. Men att det bakom många av våra åsikter och ideologier döljer sig en andlig realitet bör i sig inte vara kontroversiellt. Paulus ord, som citeras i flera av det här numrets artiklar, är välkända: ”Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna” (Ef 6:12).

I klartext innebär detta något på samma gång utmanande och befriande: Allting som vi som Guds folk tampas med i den här världen har en andlig sida. Men samtidigt, och just därför: När vi upplever att de vi möter reser sig upp mot Guds rikes sak, kan vi trots detta välja att inte brännmärka dem som fiender. De enda verkliga fiender vi som Jesu lärjungar har är av andlig natur. Det är furstarna, makterna och världshärskarna.

På motsvarande sätt kan vi läsa i ett annat av Paulus brev: ”För även om vi lever i världen, strider vi inte på världens sätt. Vapnen vi strider med är inte köttsliga utan har kraft från Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus, och vi är beredda att straffa all olydnad så snart er lydnad blivit fullständig” (2 Kor 10:3–6).

Många av de trender, ideologier och politiska system som går emot det som är Guds vilja i den här världen kan beskrivas just som ”tankebyggnader som reser sig mot kunskapen om Gud”. Som kristna gör vi därför väl i att betrakta oss som soldater i en stridande armé (jfr 2 Tim 2:3). Allt vi gör när vi agerar i denna tjänst går nämligen att beskriva som en andlig krigföring: församlingsbyggande, mission, bön, apologetik …

Ja, redan att tala sanning i en värld präglad av ”lögnens fader” (Joh 8:44) är faktiskt att föra krig i den andliga världen. Men då inte med de köttsliga vapen som vi ofta väljer att ta till i våra debatter – utan med Guds kraft. Som Jesus själv uttrycker det: ”sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32).

Tre andliga kraftfält

I den internationella bönerörelsen talar man i många fall om tre olika kraftfält i den osynliga världen: Antikrist, dödens ande och Isebels ande. Var och en av dessa makter intar någon form av särställning i den andliga striden, och det är troligt att John Paul Jacksons ord om den sistnämnda kan tillämpas på alla tre:

En isebel-ande är en överjordisk makt med ett världsvitt inflytande. Det är inte bara en demon som besätter en individ. Det är en demonisk makt i den himmelska tillvaron som överskrider alla geografiska gränser och som kan påverka nationer. Oavsett vilken region denna makt träder in i, ansluter den sig till och samarbetar med den styrande fursten över detta territorium.[1]

Antikrist

Att Antikrists ande intar en central plats i Nya testamentets undervisning om den andliga kampen är svårt att undgå. Mest kända är Johannes ord: ”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen” (1 Joh 4:2–3).

Det grekiska ordet anti kan översättas både med ”mot” och ”i stället för”. Antikrists ande är alltså både en motståndaretill Kristus och en ersättare till Kristus. Därmed har vi i praktiken fått en sammanfattning av de flesta falska religioner som existerat under mänsklighetens historia. Påfallande ofta har dessa varit kritiker av den kristna tron, men även när de inte har sökt konfrontation har de haft funktionen av substitut – de har tagit en plats i sina utövares liv som bara Herren hade förtjänat.

Den avgörande skillnaden mellan Guds Ande och Antikrists ande har enligt Johannes att göra med synen på inkarnationen: ”att Jesus är Kristus som kommit i köttet.” Annorlunda uttryckt behöver vi med kristna i alla tider bekänna Jesus både som fullt ut mänsklig och som fullt ut gudomlig.

Men Johannes ord kan även utvidgas till en teologisk princip som säger att Gud inte spelar ut det andliga mot det mänskliga. Just detta är nämligen något som den Onde hela tiden ägnar sig åt. Som CS Lewis uttrycker det hela: Om djävulen inte kan göra oss till materialister som förnekar den andliga verkligheten, väljer han ofta att gå i motsatt riktning och förleda oss till överandlighet.[2]

Det teologiska tänkande som har det här som sitt tydliga kännetecken brukar beskrivas som ”gnosticism”. Gnostiska läror har i alla tider kännetecknats av ett ifrågasättande av inkarnationen såväl som av den fysiska världens godhet. Guds roll som hela världens Skapare, men även könets relevans och äktenskapet som skapelseordning, har satts ifråga (jfr 1 Tim 4:3–5).

Den mest uppenbara referensen till Antikrists ande i vår tid står dock att finna i Islam. Inte nog med att denna religion förnekar Jesu gudomlighet och centrala trossatser som Jesu försoningsdöd och uppståndelse. Den är också en av huvudkällorna till förföljelsen av kristna världen över. Hårdast drabbade är konvertiter från Islam till kristen tro, då konversion i flera muslimska länder är belagt med dödsstraff.

Mycket tydligare än så kan inte Antikrists ande manifesteras.

Dödens ande

Även döden beskrivs i Nya testamentet som en andemakt. I Första Korinthierbrevet slår Paulus fast att döden är ”den sista fienden” som ska berövas sin makt (1 Kor 15:26; jfr 50–57). Samma budskap förmedlas i Uppenbarelsebokens slut, där ett resultat av den yttersta domen är att ”döden och helvetet kastades i eldsjön” (Upp 20:14). Det är med detta hopp för ögonen som Hebreerbrevets författare skriver att Jesus har gjort ”den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv” (Hebr 2:14–15).

Det här innebär dock inte att döden skulle ha försvunnit ur ekvationen. Visserligen har den förlorat sitt slutgiltiga grepp om människosläktet, men den är fortfarande verksam som en andlig realitet. Ja, faktum är att Bibeln talar om den fysiska döden som en andlig, snarare än en biologisk, naturlag. Döden var och är en ovälkommen gäst i Guds skapelse, men som Paulus formulerar det hela: ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat” (Rom 5:12).

Överallt där synden finns, säger Bibeln, har även döden fått en ingång. På så sätt kan vi tala om en ”dödens ande”, som dels kan yttra sig i fysisk död, dels manifestera sig i form av anfäktelse, sjukdom och destruktiva beteenden. Vissa religiösa rörelser ägnar sig därtill åt en uttalad dyrkan av dödens ande, med den hinduiska Kali-kulten som välkänt exempel. Själavårdsrörelsen Ellel talar om erfarenheter som fruktan, fördömelse, förbannelser, självskadebeteenden, självmordstankar, sjuklighet, farsoter och andningsproblem som uttryck för dödens ande och dess maktsfär.[3]

Två av de frågor där dödens ande blir allra tydligast har dock med vår hantering av frågor rörande livets början och slut. Som jag beskrev i min inledning från Sveriges riksdag är det tydligt att det finns en laddning i abortfrågan som är svår att förklara utan att ta hänsyn till de andliga realiteterna. Att beskriva den offentliga debatten som dysfunktionell är en underdrift; få ”samtal” präglas så regelmässigt av härskartekniker och aggressivitet från förespråkarnas sida som de som handlar om abort eller samvetsfrihet för barnmorskor. Kan det vara för att vi här rör oss i ett högoktanigt andligt kraftfält?

Något liknande kan sägas i fråga om dödshjälp, även om vi än så länge har en majoritet både i den svenska läkarkåren och bland våra politiker som motsätter sig detta. Erfarenheten från andra länder är förskräckande. Vad som så gott som alltid händer är att det som börjar med en begränsad lagstiftning, där dödshjälpen bara ska komma i fråga för patienter med ett obotligt och/eller outhärdligt lidande, med tiden utvecklar sig till något annat. Till exempel att man rör sig från att endast ta livet av döende patienter till att utvidga praktiken till andra kroniskt eller obotligt sjuka – i vissa fall även till psykiskt sjuka, deprimerade eller dementa. Faktum är att flera länder som infört dödshjälp ganska snart har börjat ta livet även av barn och unga som stämmer in på statens kriterier för att vara ”livsodugliga”.

När anden väl är ute ur flaskan tycks det helt enkelt vara så att den lever sitt eget liv. Glipan i den dörr som har öppnats blir utvidgad och vad som först presenterades som ett erbjudande får allt mer karaktären av krav. Personligen tror jag att det här har en andlig förklaring – att det är dödens ande som pressar på.

Isebels ande

Det sista av de tre (till synes) dominerande maktcentra i den andliga världen är Isebels ande. Mycket har skrivits om den här andemakten och som alltid bör vi nalkas dessa skildringar med urskillning. Men både Skriften och erfarenheten bekräftar att Isebel är en realitet att räkna med, och att inte vara medveten om detta riskerar att slå hårt tillbaka mot oss själva.

Den första gången som en individ med namnet Isebel dyker upp i Skriften är i Första Kungaboken, där kung Ahab tar den hedniska prinsessan Isebel till gemål (se 1 Kung 16:29–33). Ahabs regeringstid hör till de absoluta lågvattenmärkena i Israels historia, och en viktig orsak till detta är den kvinna som finns vid kungens sida. Isebel ryggar inte tillbaka vare sig för avgudadyrkan eller maktmissbruk, och efter några år på Israels tron står hon som beskyddare för hela 450 baalsprofeter och 400 asheraprofeter.

Ännu viktigare i just det här sammanhanget är dock att Isebel finns omnämnd även i Bibelns sista bok, närmare bestämt i Jesu sändebrev till församlingen i Thyatira:

Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer. Jag har gett henne tid att omvända sig, men hon vill inte omvända sig från sin otrohet. Nu lägger jag henne på sjukbädden, och de som är otrogna med henne ska få svåra plågor om de inte omvänder sig från hennes gärningar. Jag ska döda hennes barn, och alla församlingarna ska inse att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar. Och jag ska ge åt var och en av er efter hans gärningar. (Upp 2:20–23)

I de här verserna ges som synes en ganska ingående presentation av Isebel. Men nu inte bara som en historisk person, utan som ett kodnamn för en människa – och i förlängningen en andemakt – som sprider villfarelse i Guds församling. Dessutom i ett brev som gör anspråk på att handla om kyrkans villkor ända fram till Jesu återkomst.

Den Isebel som träder fram i Uppenbarelseboken har följande distinkta egenskaper:

  • Hon kallar sig profetissa.
  • Hon undervisar och har inflytande i församlingen.
  • Hon förleder Guds folk till otukt och avgudadyrkan.
  • Hon vägrar att omvända sig.
  • Hon döms av Herren själv – men drar också med sig andra i sitt fall.

På modern svenska talar vi alltså om en stark ledare med profetiska anspråk, som manipulerar och förvrider huvudet på sin omgivning och som har ett likaledes förvridet förhållningssätt till andlighet och sexualitet. Och det här fenomenet är tyvärr inte isolerat vare sig till Israel under kung Ahab eller till Thyatira under det första århundradet. Nej, Isebel är en personlighet som har dykt upp i Guds församling under hela kyrkans historia.

I extrema fall kan Isebels ande yttra sig i form av häxkraft eller sekterism eller – som i Knutby Filadelfia – profetiskt tal om ”Kristi brud” och ”andliga hustrur”. Men mer generellt är det sannolikt den här anden som talar genom flera av vår tids genusideologier – till stor skada och förvirring inte minst för barn och unga. Som vi redan har konstaterat finns det en stark koppling mellan den andliga kampen och upproret mot Guds skapelseordningar.

Farliga för fienden

Syftet med denna artikel är inte att förandliga – och än mindre demonisera – alla de rörelser och ideologier som befinner sig i konflikt med en klassiskt kristen teologi. Men om vi ska ta Paulus på orden måste vi samtidigt konstatera att vi har goda skäl att förvänta oss ett andligt spel också bakom sådant som vid första anblick bara tycks vara mänskliga åsikter och strategier. Vi behöver helt enkelt öva oss i det dubbla seende som tar hänsyn både till den synliga och till den osynliga världens realiteter.

Om vi inte gör detta är risken stor att vi fastnar i en ytlig – och ärligt talat: naiv – syn på den värld vi lever i. Något som i sin tur gör att vi lätt kollras bort även i situationer där den andliga kampen är påtaglig.

Där vill vi inte hamna som kristna. Än mindre vill vi hamna där som ledare i Guds rike. Låt oss därför vara uppmärksamma på den ”osynliga handen” bakom det som händer och sker. Och låt oss be om den urskillning som gör oss andligt alerta – och därmed farliga för fienden – i den här världen!

[1] John Paul Jackson, Unmasking the Jezebel Spirit (Kingsway Publications 2001), s 12. (Min översättning.)

[2] Fritt efter CS Lewis inledning till Från helvetets brevskola: Studiebrev om de bästa metoderna för att föra en själ till förtappelse(Libris 2001), s 7.

[3] Ellel Grundkurs i Själavård, arbetshäfte A:1, s 34, Kåfalla Herrgård 2007.

Ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap 2/2024