En konkret följd av samhällsutvecklingen i Väst är att det uppstår åldersgrupper med delvis nya behov. Ett sådant segment är ”tweens”, som befinner sig någonstans mellan barn och tonår, och som allt mer träder fram som en grupp i sin egen rätt. Det är också en känslig ålder, där många tyvärr glider bort från den kristna tron. Alltför lätt hamnar de mellan stolarna i kyrkans traditionella verksamhet för barn respektive tonåringar.
En annan grupp som under en tid har visat sig svår att fånga upp är våra unga vuxna. Även här finns det en tendens att hamna mellan stolarna, men i det här fallet mellan ungdoms- och familjeverksamheten. Särskilt de som inte gifter sig och skaffar barn har ofta svårt att finna sig till rätta i den traditionella frikyrkokulturen.
Att problemet är utbrett visar sig bland annat i en nyligen genomförd sammanställning av Øyvind Tholvsen på EFK:s Sverigeprogram. Han har tittat på svaren från nästan 200 undersökningar från församlingar som använt sig av Naturlig Församlingsutveckling (NFU), som är ett processverktyg för att förnya och utveckla lokala församlingar.
NFU fokuserar på åtta principer eller särdrag som man menar är gemensamma för växande församlingar i hela världen. Och på nästan samtliga visar det sig att unga vuxna är de allra mest missnöjda med nuläget. Särskilt gäller detta deras värdering av principerna ”Inspirerande gudstjänster”, ”Hängiven andlighet”, ”Behovsorienterad evangelisation”, ”Gåvobaserad verksamhet” och ”Funktionella strukturer”.
Resultaten från denna undersökning borde väcka intresse hos vilken församlingsledare som helst. Man kan förstås driva tesen att våra unga vuxna skulle vara sällsynt bortskämda och cyniska, och att de därför är mer kritiska till kyrkan än andra. Men det kan också vara så att de tillhör en generation som sätter högre värde än andra på såväl äkthet som andlig kraft – och att de därför är mer känsliga för vad som håller måttet och inte i kyrkans värld.
Något som talar för det senare är karaktären hos de områden som får underbetyg i NFU-undersökningarna. Som jag själv läser statistiken längtar våra unga vuxna efter ett möte med en levande Gud och en församlingskultur som ser och möter individen. Samma slutsats understöds av andra frågor som ställts i NFU, där resultaten både för kategorierna 10–30 år och 30–40 år sticker ut. Båda dessa åldersgrupper anger till exempel oftare än andra att de har ”långtråkigt under gudstjänsten” och att de inte ”möter Gud på ett meningsfullt sätt” i gudstjänsterna.
Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Knappast att de unga vuxna alltid skulle vara andliga föredömen. Till exempel visar NFU-undersökningarna att de ligger lågt när det gäller sådant som bibelläsning och trons konsekvenser i vardagen.
Men kanske är det ändå så att allt detta tillsammans ger oss en riktning för en av kyrkans allra mest angelägna strategier framåt. Det kan nämligen vara så att våra unga vuxna är de bäst lämpade av alla för att gå i bräschen för kyrkans missionsarbete, inte minst när det gäller församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka! Att deras kombination av längtan efter äkthet, frustration över kyrkans oförmåga att beröra nutidsmänniskan och behov av att komma i funktion i vardagen är den bästa tänkbara för den våg av pionjärer som vi som kristenhet behöver välkomna för att gå på offensiven i det sekulariserade Sverige.
Tänk om det i själva verket finns ett antal slumrande apostlar, profeter och evangelister i den generation som just nu har den svagaste relationen till församlingen så som vi känner den? Vad kan vi i så fall göra för att på nytt väcka dessa människor till liv – till tro och tjänst? Den som hittar svaret på den frågan, gör något stort och viktigt för Guds rike i vårt land!
Läs på varldenidag.se
