Vad önskar jag mig inför det kommande året? Det är förstås många saker! Men om jag fokuserar på den kristna församlingen, blir det i alla fall något lättare. Jag önskar mig nämligen en frimodig kyrka! En kyrka som litar på Herren och hans Ord. Som låter sig formas av de heliga Skrifterna, i stället för att ”forma” Skriften utifrån sig själv och den rådande tidsandan. En kyrka som ständigt låter sig reformeras, men inte främst för att framstå som ”trendig” – utan för att äga den relevans som bara står att finna i våra andliga källsprång. En Apostlagärningarnas kristendom, som hedrar både Ordet och sakramenten, både gemenskapen och det andliga livet.
Jag önskar mig också en kyrka som bejakar tillvarons paradoxer. Som kan ha flera tankar i huvudet samtidigt, och som förstår att vi som människor är både villkorslöst älskade och på djupet präglade av synden. Både benådade i Kristus och i desperat behov av omvändelse.
Inte minst önskar jag mig en kyrka som låter Gud vara den han är enligt sitt eget Ord. Nämligen den Helige, paradoxernas Gud – han som på samma gång är Herre och tjänare, lamm och lejon, god och sträng …
Slutligen innebär detta att jag önskar mig en kyrka som på djupet är beroende av den helige Ande. Som i stort och smått låter sig ledas av Anden, och som prioriterar bönen som en avgörande kraftkälla för sitt liv och sin tjänst. Jag önskar mig en kyrka som osentimentalt vågar utvärdera sin egen verksamhet, och som med Hebreerbrevets ord vänder sig bort ifrån sådana ”döda gärningar” som tar sin utgångspunkt i vår egen vishet, vår egen kraft och våra egna ambitioner. Allt för att kunna bära frukt för evigheten.
Inget av detta gör kanske livet lättare i sig. Men det sätter oss i förbindelse med Honom som är alltings ursprung och mål. Därmed är jag också övertygad om att det befriar till ett liv präglat av rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande!
Läs på dagen.se