I min förra artikel talade jag om kollisionen mellan Guds och människors vishet. Guds vishet, skriver Paulus, förutsätter att vi dör bort ifrån vårt eget sätt att tänka och resonera. Inte så att allt mänskligt skulle vara fel, eller att allt som vi tänker skulle vara lögn. Men när det gäller tillvarons mest grundläggande frågor, och när det gäller Gud och den andliga världen, då är vi helt och hållet hänvisade till det som Herren har uppenbarat för oss i sitt ord. Att försöka besvara denna typ av frågor utan att först konsultera vår Skapare är helt enkelt både farligt och dumt. Det är inte för inte som Jesu bror Jakob skriver att denna världens vishet är ”jordisk, oandlig, ja, demonisk” (Jak 3:15).

Ingenstans blir detta så tydligt som vid Jesu kors. I mötet med Jesus och hans offerdöd görs våra egna företräden till intet. Korset predikar ett budskap som samtidigt är både dom och nåd: Dom – hur mycket vi än anstränger oss är vi i grunden fördärvade, vi kan aldrig förtjäna vår egen frälsning. Nåd: det vi inte klarar av i oss själva och i vår egen kraft, har Jesus Kristus åstadkommit för vår skull.

Eller med Paulus ord: ”det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren” (1 Kor 1:28-31).

Detta får konsekvenser också för vägen in i Guds rike. Vid ett tillfälle säger Jesus: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld” (Matt 11:12, Bibel 2000). Även om orden i sitt ursprungliga sammanhang hade en annan innebörd, kan de illustrera ett fenomen som har blivit allt vanligare i vår nutida svenska kristenhet: att vi gör anspråk på medborgarskapet i Guds rike utan några krav på omvändelse och tro. Att vi i denna mening försöker ”rycka till oss” trons skatter ”med våld”, som om de vore givna åt alla – inte bara åt dem som genom ett aktivt ja har tagit emot dem av Gud.

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att vi i många sammanhang tycks blanda ihop de löften från Gud som hänger samman med skapelsen med de löften som hänger samman med frälsningen. I skapelsen, säger Bibeln, är vi alla Guds barn. Men genom synden har detta barnaskap tagits ifrån oss, och det är bara genom att tro på Kristus (= frälsningen) som vi kan ”befordras” till vår ursprungliga, höga ställning. Som Johannes uttrycker det hela: ”åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:12; jfr 1 Joh 3:1).

Detta budskap innebär förstås en anstöt för det sätt att tänka och fungera som sätter människan i centrum i stället för Gud. Både i och utanför kyrkan har man därför på många håll kommit att tala om såväl barnaskapet hos Gud som Guds gåvor i stort som en ”rättighet”. Att alla människor till slut ska komma till himlen tycks i dag vara en självklarhet för de flesta, och samma sak gäller för ett antal andra saker som Nya testamentet kopplar samman med frälsningen: förlåtelsen, den helige Andes gåva, friden med Gud etc.

Sammanblandningen mellan skapelse och frälsning får konsekvenser för ett stort antal områden inom den kristna tron. Kajsa Ahlstrand, på den tiden anställd på Svenska kyrkans forskningsavdelning, har i elva punkter beskrivit hur Svenska kyrkans förkunnelse har kommit att förändras under de senaste decennierna. Hon sammanfattar dem på följande sätt:

Från Gud där ute till Gud i mig

Från människan är syndare och behöver förlåtelse till människan är sårad och behöver läkedom

Från Människan ska lyda till Människan får skapa

Från Kristus som trons centrum till Livet som trons centrum

Från tro som rustning till tro som nakenhet

Från Ordet till Mysteriet

Från Jesus till Gud

Från bara i Jesu namn finns frälsning till i Faderns hus finns många boningar

Från tydliga gränser: åtskiljande till mjuka gränser: gemenskap

Från godhet till vishet

Från hierarkisk auktoritet till erfarenhetsauktoritet

Den gemensamma nämnaren för alla dessa trender är att människan i stället för Gud (och ibland Gud i stället för Jesus) ställs i centrum. Konkret uttryckt genom att sanning och lydnad (= sådant som kräver något av oss) ersätts med omsorg och kreativitet (= sådant som sätter strålkastarljuset på oss själva), att alla människor kommer till himlen och att Gud och vi människor görs till jämbördiga parter.

Kort sagt: vi anammar en världsbild som sätter människan och hennes förmåga i centrum, i stället för Gud och vårt behov av hans nåd.

Fotnot: Citatet av Kajsa Ahlstrand är hämtat ur artikeln ”Kyrkans tro får nya kläder” i Aktuellt för konfirmandarbetet 2/98.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 140512