1800-talets Sverige såg framväxten av tre stora folkrörelser: väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. I senare tiders forskning är det den senare av dessa som har stått mest i fokus – om inte annat på grund av devisen ”vinnarna skriver historien”. Arbetarepartiet Socialdemokraterna skulle ju komma att dominera 1900-talets politiska landskap.

Sanningen är dock att även väckelserörelsen hade stor betydelse för det framväxande Sverige. Ja, inte bara för Sverige i allmänhet – utan faktiskt också för arbetarrörelsen. Den så kallade ”arbetarfrågan” stod nämligen högt på dagordningen även inom väckelserörelsen. Den konservativa och EFS-nära tidningen Wäktaren kunde exempelvis skriva så här 1886:

”Will ej den enskilde arbetsgifwaren betrakta arbetaren såsom sin broder, den han är skyldig kärlekens omtanke, så stå wi ohjelpligt framför samhällsomstörtningar af fruktanswärdaste slag. […] Måtte vår regering, innan det blir för sent, taga i öfwerwägande den allwarliga frågan, huru man skall reglera förhållandet mellan arbetsgifware och arbetare och huru denne skall kunna skyddas mot nöd under ålderdom eller sjukdom.”

Orsaken till att så få personer var engagerade i både väckelse- och arbetarrörelsen var följaktligen inte allmänt ointresse. Den huvudsakliga skiljelinjen stod i stället mellan de politiska alternativen: Väckelsefolket var generellt politiskt konservativa eller liberala, medan arbetarrörelsen allt mer gick i socialistisk riktning.

För oss som har 1900-talets politiska utveckling bakom oss kan kanske denna uppdelning låta märklig. Med tiden skulle ju även Socialdemokraterna få ett stort antal kristna som medlemmar. Faktum är dock att det fanns gott om skiljelinjer mellan väckelserörelsen och den tidiga socialiströrelsen. Som det kristna Svenska Arbetareförbundet (grundat 1899) uttrycker det i en debattskrift:

”Hvar och en som något följt med denna agitation har nog klart för sig hvad den innebär, han inser förvisso att socialismens mål är att genom folkets afkristnande, familjebandens upplösande och fosterlandskänslans utplånande undergräfva grundvalarne för vår nuvarande samhällsbyggnad, han har nog också insett att det är på klasshatets och klasskampens väg man vill nå fram till detta mål. Därföre synes socialismens hufvudsakliga uppgift för närvarande också vara att sprida missnöje och väcka klasshat mellan vårt folks olika samhällslager.”

Citatet må vara polemiskt, men det är samtidigt tidstypiskt. Inte minst ringar det in ett antal konfliktytor som vid den här tiden fanns mellan socialismen och stora delar av väckelserörelsen. I de kristna församlingarna var man generellt fokuserad på samförståndslösningar och såg som sitt kall att överbrygga klyftorna mellan olika samhällsklasser. Att samtidigt bejaka en ideologi som ansågs ha ”klasshatet och klasskampen” som signum blev därför svårsmält.

Allra tydligast blev detta i synen på strejkvapnet. Åtminstone till en början ansågs nämligen arbetsinställelse vara ett brott mot det kristna kärleksbudet. Syftet var ju att tvinga arbetsgivarsidan till förhandlingsbordet mot sin vilja.

Med tiden skulle denna hållning mjukas upp, inte minst i takt med att även arbetsgivarsidan uppfattades agera orättfärdigt – till exempel genom att överutnyttja lockoutvapnet. Men under decennierna kring förrförra sekelskiftet lades ändå grunden för en misstro mellan väckelse- och arbetarrörelsen som i vissa fall består även i dag. Genom vår historia lär vi oss på så sätt förstå även det som är vår samtid.

Läs på budbararen.nu