Den senaste tiden har Aftonbladet publicerat flera artiklar på temat omvändelseförsök av hbtq-personer. Särskilt är det religiösa miljöer inom Jehovas vittnen och Pingströrelsen som har granskats. Frågan har även varit uppe för debatt i Sveriges riksdag, något som i våras ledde till en rapport i ämnet från Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor.

Självklart finns det exempel på att hbtq-personer har behandlats illa såväl i kyrkan som i samhället i övrigt. Enligt MUCF:s rapport är det visserligen ovanligt med allvarliga övertramp, men 18 procent av alla unga hbtq-personer i Sverige hävdar ändå att de någon gång har utsatts för försök att ”förändra deras sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck”.

När vi kommer till lagstiftning är det dock viktigt att de begrepp som används är både tydligt och realistiskt definierade. Med hänvisning till att ”flera aktörer tolkar begreppet mer snävt än vad som beskrivs i regeringsuppdraget” har MUCF valt att tala om ”omvändelseförsök” i stället för ”omvändelseterapi”. Men båda dessa begrepp är faktiskt väldigt flytande. Ska det till exempel ses som ”omvändelseförsök” att ställa kritiska frågor till en ung människa som brottas med sin egen könsidentitet? Ska i så fall även vårdens könsdysforiutredningar betraktas som en form av statligt sanktionerade övergrepp?

Ännu mer komplicerat blir det i anslutning till de religiösa samfund som Aftonbladets artiklar fokuserar på. Enligt MUCF-rapporten är det 1 procent av alla hbtq-personer som har upplevt någon form av ”omvändelseförsök” från religiösa företrädare. Men är det verkligen detta som de församlingar som granskas ägnar sig åt? Kontexten här är ju ett själavårdssamtal, där en homosexuell person själv har sökt upp en pastor för att få ”hjälp att hantera homosexuella tankar”. Det är svårt att tolka journalisterna på annat sätt än att pastorn i denna situation ska ifrågasätta konfidentens vilja och uppmuntra honom eller henne att bejaka vad de egentligen uttrycker en tveksamhet inför; att det bara är tvärsäkerhet som duger inför hbtq-frågorna.

Frågan kompliceras även av vår grundlagsskyddade religionsfrihet. En klassisk kristen syn på sex och samlevnad innebär ett starkt bejakande av sexuellt samliv mellan en man och en kvinna i ett livslångt äktenskap. Men också ett avståndstagande från sex i alla andra kontexter: utanför äktenskapet, i tillfälliga relationer, i polygama relationer, mellan nära släktingar, mellan personer av samma kön osv. Vad man än tycker om detta bör det vara uppenbart att det går ut över religionsfriheten om vi får en lagstiftning som förbjuder kristna församlingar att i själavård och förkunnelse förmedla ett sådant budskap.

Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) säger till Aftonbladet: ”Självklart ska inte en skattekrona gå till en organisation som bryter mot principen om alla människors lika värde.” I samma artikel talar Isak Reichel, chefen för Myndigheten för stöd till trossamfund, om pastorernas uttalanden som tillräckligt problematiska för att deras samfund i framtiden riskerar att förlora sina statsbidrag.

En klassisk kristen sexualetik, eller för den delen en förälders önskan att tonårsdottern ska skynda långsamt i sin iver att transitionera till kille, kan dock inte betraktas som ett ifrågasättande av alla människors lika värde. Är det inte snarare olika hänsyn och perspektiv som i dessa frågor behöver vägas mot varandra?

Läs på varldenidag.se