Få saker väcker så mycket debatt i dagens kulturklimat som skillnader mellan kvinnor och män. Särskilt om man skulle antyda att det finns drag som är överrepresenterade bland kvinnor som inte är odelat positiva. Manlighet, däremot, har vi fått höra kan vara starkt negativt. Det tillmäle som brukar användas är som bekant ”toxisk”.
I boken Den mjuka staten är det dock kvinnligheten som står i fokus. Underrubriken lyder: Feminiseringen av samhället och dess konsekvenser, och som väntat har boken blivit hett omdebatterad på svenska kultur- och ledarsidor. Mycket av kritiken menar jag dock bygger på missuppfattningar av vad författarna säger.
En grundtes i boken är att stora delar av de problem som det offentliga Sverige tampas med hör samman med att vi på allt fler områden har fått en dominans av det kvinnliga könet. Presenterad på detta sätt kan förstås tesen låta suspekt på gränsen till misogyn. Men eftersom jag själv är väl inläst på forskningen kring manligt och kvinnligt vet jag att makarna Olsson har bra på fötterna i sina grundläggande analyser. Några gånger driver de dock sitt case för långt och/eller tar för lätt på andra samverkande faktorer.
Bokens utgångspunkt är det faktum att Sverige de senaste decennierna har gått från att på de flesta offentliga arenor ha haft antingen en jämn könsfördelning eller manlig dominans, till att i dag uppvisa ett övertag för den kvinnliga befolkningshalvan. Att kvinnor är i majoritet i skolans värld är inte någon nyhet. Men att samma sak gäller för alltifrån jurister till kulturarbetare, samt för anställda på Regeringskansliet och de flesta av våra statliga myndigheter, är kanske mindre känt. Med få undantag gäller det även för chefsnivån.
I anslutning till detta menar författarna att vi ser en utveckling där typiskt kvinnliga värderingar dominerar det offentliga Sverige. Detta samtidigt som pojkar och män hamnar mer och mer på efterkälke, till exempel genom att få sämre skolresultat än sina kvinnliga jämnåriga.
Frågan som infinner sig är därmed: Finns det grundläggande skillnader mellan kvinnor och män som kan förklara den förändring som samhället har genomgått? Olsson och Grönqvist Olsson hänvisar här till några av de största metastudier som gjorts kopplat till skillnader mellan kvinnor och män. De är tydliga med att det finns stora överlappningar mellan könen, men konstaterar samtidigt att det finns gott om studier som visar att kvinnor generellt och oavsett kultur är både snällare/mer tillmötesgående, och uppvisar betydligt mer ångest/känslomässig instabilitet, än den genomsnittlige mannen. Den typiska kvinnan föredrar därtill ett mer inkluderande och icke-hierarkiskt ledarskap jämfört med den typiska mannen. Ett sista exempel kan vara kvinnors överrepresentation i fråga om indirekt aggressivitet – som tar sig uttryck i utfrysning och social exkludering – medan män dominerar i fråga om fysisk aggressivitet.
I anslutning till detta visar författarna även på forskning som gör gällande att män är mer anpassningsbara än kvinnor så till vida att de globalt sett har visat sig ha lättare att internalisera typiskt kvinnliga värderingar och beteendemönster än vice versa. På de nyss nämnda områdena är det alltså vanligare att män ”feminiseras” än att kvinnor ”maskuliniseras”.
I praktiken innebär detta att de förändringar vi har sett i skolans och högskolans värld, men också i politik och offentlig förvaltning, åtminstone delvis bör kunna härledas till feminiseringen av dessa arenor. Även våra dagars woke-ideologi, med sin betoning av inkludering och att ha rätt åsikter snarare än av en öppen och fri debatt, kan enligt författarna kopplas till en kvinnlig grundreflex. Det är ingen slump, skriver de, att deplattformering och cancel culture har uppstått i en feminiserad västerländsk kultur.
Boken kastar ljus över en mängd olika fenomen i samhällsdebatten och är väl värd att läsa och låta sig utmanas av. Man behöver inte hålla med om alla makarna Olssons slutsatser för att se att de har hittat ett viktigt perspektiv för oss som vill förstå vår egen samtid.
Läs på varldenidag.se