I helgen har Vladimir Putin annonserat ”folkomröstningar” i de ockuperade regionerna Luhansk, Donetsk, Cherson och Zaporizjzja. Hur det i slutändan blir med detta är i dagsläget oklart. Inte ens Putin kan rimligen veta att de blir av.

Helt klart är dock att anfallskriget mot Ukraina trappas upp. I onsdags kom beskedet att den ryska armén ska inleda en ”delvis mobilisering” och kalla in 300 000 reservister. Vilka dessa soldater är, eller hur mobiliseringen ska kunna genomföras, är högst ovisst. Men många ryssar i krigförande ålder har tagit det säkra före det osäkra – på bara några timmar blev alla tillgängliga flyg ut ur Ryssland fullbokade.

Vad som än händer är det dock dystra framtidsutsikter som ligger i korten:

  • Om mobiliseringen mot förmodan kan genomföras, kommer det att handla om omotiverade soldater med stora brister i såväl stridsutrustning som -erfarenhet. Risken för en masslakt av både ryssar och ukrainare är på så sätt överhängande.
  • Om Putin är så trängd som bedömarna hävdar, finns det stor risk att han väljer att använda kraftfullare vapen än tidigare. Förutom ytterligare terrorbombning av ukrainska städer kan både taktiska kärnvapen och kemiska vapen komma i fråga – med oöverblickbara följder i fråga om antalet döda.
  • Om Putins närmaste ger upp om sin ledare, och därmed också ser till att han blir avsatt, är det långt ifrån säkert att alternativet blir bättre. Putin har systematiskt malt ned sin nations demokratiska infrastruktur, och det är svårt att tänka sig en ersättare som inte redan har gjort karriär i hans totalitära system.

Självklart finns det även positiva scenarier. Åtminstone på sikt kan det bli massiva folkliga protester, som i praktiken tvingar bort Vladimir Putin samtidigt som de banar väg för en resonabel president. Men incitamenten att hålla sig på mattan är fortsatt starka. Bara att kalla Putins krig för ”krig” kan som bekant ge upp till 15 års fängelse. Och tumskruvarna har dragits åt även för soldaterna: den ryska Duman röstade häromdagen enhälligt (389-0) igenom att ”frivilligt överlämnande” ska ge tio års fängelse och ”övergivande av en enhet” lika många år i straffkoloni.

Hur ska västvärlden förhålla sig till allt detta? Och hur ska vi som kristna tänka? När det gäller USA och Europa verkar det fortsatt rimligt att hålla trycket uppe mot den ryska makteliten, både i form av ekonomisk utfrysning och riktade sanktioner. Om inte annat för att det ökar chansen att ett utdraget krig gör president Putin omöjlig i sitt eget land. Samtidigt behöver vi, för varje nytt steg vi tar i att straffa Ryssland, noga utvärdera insatserna så att sanktionerna verkligen får avsedd effekt.

För oss som kristna är frågan mer komplex. Vi är kallade att vara ett fredens folk och det rike vi tillhör ”är inte av den här världen” (Joh 18:36). Samtidigt kan vi konstatera att stora delar av Ukrainas kristenhet stöder det militära försvaret. Ett både fint och ovanligt reportage i SVT förra helgen skildrade exempelvis pingstpastorn Gennadij Mochnenko när denne åkte till fronten för att dela ut mat – med en skarpladdad kalachnikov bredvid sig.

– Jag hoppas att jag inte behöver använda den, men om jag måste är jag redo för det, svarar han på reporterns fråga.

Det är svårt att inte känna sympati för pastorns hållning. Om inte annat har de fruktansvärda krigsbrott som utspelat sig på de av Ryssland ockuperade territorierna gjort att tanken på att inte bjuda väpnat motstånd framstår som ansvarslös. Massgravarna, våldtäkterna och tortyren på platser som Butja och Izium har sänt chockvågor över hela världen. Tänk då om Ukraina inte alls hade bjudit väpnat motstånd, och helt fallit i Rysslands händer! Ingenting tyder på att färre ukrainare – och då talar vi om oskyldiga civila – hade dött i ett sådant scenario.

Samtidigt fortsätter krigets vansinne. Putin mobiliserar och skramlar med sina vapen. Som så ofta tidigare i detta krig får vi därför be: Herre, förbarma dig!

Läs på varldenidag.se