Ett av mina ideella uppdrag är att jag fungerar som vice ordförande i det nystartade Nätverket för samlevnad och sexualitet. Målsättningen med nätverket är att verka för en sund vägledning i frågor som har med sex och relationer att göra. På att-göra-listan står bland annat att ta fram ett nytt skolmaterial, först med de kristna friskolorna som målgrupp och på sikt även för den kommunala skolan.
Varför bedömer vi då dessa frågor som så angelägna? Sverige har ju haft obligatorisk sex- och samlevnadsundervisning i grundskolan ända sedan 1955! Ja, faktum är att det är flera saker som har gett denna fråga förnyad aktualitet.
Det första jag tänker på är den norm- och gränslöshet som präglar vår postmoderna kultur. Även sexuella relationer har genom denna kommit att få något väldigt flytande över sig. Av UngKAB09 – som är den senaste stora undersökningen av unga svenskars kunskap, attityder och beteende i fråga om sex – framgick exempelvis att 10 % av de svarande inte hade någon tidigare relation till sin senaste sexpartner. Ytterligare 10 % vittnade om att den de hade sex med inte var en ”kärlekspartner” utan en ”kompis” – alltså en person man hade sex med utan tanke på att bygga en kärleksrelation till honom eller henne.
En sådan utveckling borde förstås vårt samhälle anstränga sig till sitt yttersta för att stävja. Men i stället har en organisation som RFSU fått en närmast monopolliknande ställning när det gäller dessa frågor i skola och samhälle. På sin hemsida skriver man att ”vara kär och ha sex är två olika saker”. I lärarhandledningen Sexualkunskap, som är en del av satsningen ”Sex i skolan”, beskriver man det som ”självklart” att kärlek och sex kan vara skilda saker. Som logisk konsekvens av detta undviker man helt att i ”Sex i skolan” tala om trohet som något önskvärt. Antagligen för att man i övrigt berömmer sig av att vara ”värdeneutrala” och normkritiska.
Något som gör detta förhållningssätt särskilt olyckligt är internetporrens intåg i våra vardagsrum. I UngKAB09 angav en tredjedel av alla män/pojkar att de dagligen tittar på porr. Detta får förstås en mängd olika konsekvenser. En är den skeva bild som porren målar upp av sexualiteten i stort. En annan är de psykologiska skador som porren riskerar att bidra till, bland annat genom att det för många porrkonsumenter krävs allt grövre stimuli för att bli sexuellt upphetsad. För att ”tända” på sin partner behöver man helt enkelt experimentera med mer extrema ställningar eller med ”lekar” om under- och överordning.
Sammantaget är det därför ett kusligt mönster som framträder. Inte helt oväntat vittnar hela 46 % av de svarande i UngKAB09 om att de någon gång ”har varit utsatta för sexuella handlingar mot sin vilja”. Det är just sådant som blir resultatet av att kombinera gränslöshet, normlöshet och porrkonsumtion! Särskilt om man uttryckligen får lära sig att sex inte behöver ha någon koppling till kärlek. Man tar helt enkelt för sig, och man förlorar lyhördheten för varandras signaler.
Personligen tror jag att stävjandet av denna trend hör till kyrkans mest akuta diakonala uppdrag.
