När den här texten läses kommer vi alla att prata om USA-valet. Mindre säkert är om vi kommer att ha ett tillförlitligt valresultat att utgå ifrån. Det omfattande poströstandet bäddar trots allt för större oklarheter än vanligt, och hur det än går har vi därför ett antal olika rättsprocesser att vänta.

Klart är dock att vi i dag har vaknat upp till ett polariserat USA. Inte för att detta skulle vara något nytt i sig. Men det är ändå en trend som har accelererat under senare år. För första gången på länge talas det om risken för någon form av ”inbördeskrig” på andra sidan Atlanten.

Och som Svenska Dagbladets USA-korrespondent Jenny Nordberg konstaterar tycks det här ha mer med USA:s sekulära än med dess religiösa krafter att göra. I en krönika den 29 augusti, där hon gör en poäng av att det har varit ”ovanligt lite Gud och traditionella värderingar” i årets valrörelse, avslutar hon med att slå fast: ”I takt med att USA blivit mindre religiöst har det ju också ironiskt nog blivit både djupare klyftor och större sammandrabbningar mellan de som tror sig ha den enda sanningen om vem som bör styra landet.” Alltså motsatsen till vad som ofta brukar hävdas i den svenska religionsdebatten!

Om vi i stället går tillbaka till vår egen sida Atlanten är läget ett annat. Inte så att religionen skulle vara viktigare än i USA. Däremot har vi de senaste veckorna sett ett antal konflikter mellan det sekulära och det religiösa Europa. Och i minst lika hög grad: mellan Europa och dess grannländer. Skillnaden är dock att den religion som här har hamnat i fokus inte är den kristna – utan islam.

Särskilt är det terrorattentaten i Frankrike som skakat om den europeiska kontinenten. Först ut var det brutala mordet på den franske läraren Samuel Paty i Parisförorten Conflans Sainte-Honorine. Därefter kom terrordådet i Nice, inte långt från platsen där en ensam terrorist 2016 massakrerade 84 personer på Promenade des Anglais. I helgen kunde vi dessutom läsa om en grekisk-ortodox präst i Lyon som blivit skjuten – sannolikt för sin kristna tros skull.

När Frankrikes president i ett utförligt tal markerade emot den islamism som ligger bakom dessa och liknande dåd, var det dock flera ledare från muslimvärlden som slog tillbaka. Inte minst gällde detta Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som gick så långt som till att säga att Emmanuel Macron behövde ett ”psyktest” och att kritiken av islamismen var att jämföra med progromerna mot judar före Andra världskriget. I ett annat tal uppmanade han muslimvärlden till bojkott av franska varor.

Och det är inte bara från Turkiet som denna typ av tongångar hörs. Den framträdande svenske imamen Salahuddin Barakat, grundare av Islamakademin i Malmö, skrädde inte orden i ett sedermera raderat Facebook-inlägg:

”Frankrike är en … extremsekulär och alltmer islamofob skurkstat som länge har levt och fortfarande lever på att suga ut blodet på de svaga i världen. … Macron är självklart inget annat än en skurkaktig fjant med hybris och de enda som är större fjantar och skurkar än Macron är de araber och muslimer som ser honom som någon slags räddare eller beskyddare. … För hans största rädsla är just arabernas och muslimers självständighet, enande och styrka.”

När Barakat ställdes till svars för detta inlägg sa han att det han syftade på Frankrikes koloniala arv, där ett antal muslimer i exempelvis Algeriet tvingades sätta livet till. Men det förtar inte problemet med den hårt skruvade – för att inte säga hotfulla – retoriken.

Så nej, polariseringen och konfliktnivån är knappast mindre i Europa än i USA. Däremot ser frontlinjerna annorlunda ut. En gemensam nämnare är dock att det ”kulturkrig” som utkämpas mellan Republikaner och Demokrater i någon mån kan sägas utkämpas också mellan Västvärlden och islamismen.

Allting tyder dessutom på att vi kommer att få leva med den här polariseringen länge än. Enligt Skriften ska det ju inte direkt bli lugnare i takt med att Jesu återkomst drar närmare.

Läs på varldenidag.se