De flesta kristna är väl medvetna om sin kallelse att ge. Om inte annat räcker det att besöka en gudstjänst i valfritt kristet samfund för att inse att kollekten – ofta, men inte alltid, med tillhörande kollekttal – är en naturlig del av liturgin. Som kristna har vi en förväntan på oss att dela med oss av våra tillgångar, och de flesta församlingar är helt och hållet beroende av sina medlemmars generositet.

Men varför ska vi egentligen ge? Ja, en orsak har jag ju redan snuddat vid: Givandet är en nödvändighet för att kyrkan ska fungera som den just nu gör – med anställda, byggnader och nationell och internationell verksamhet.

Men det finns mer att säga om detta. Mycket mer. I den här artikeln vill jag därför stanna upp både inför givandets ”varför?” och inför givandets ”hur?” Jag tror nämligen att dessa frågor är viktiga, och faktiskt också uppmuntrande, att titta närmare på.

Givandet och helgelsen

Den grundläggande kallelsen för allt Guds folk är att bli mer och mer lika Herren själv. ”Se inte till ert eget bästa utan också till andras”, skriver Paulus och tillägger: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil 2:4–5). Denna kallelse – som utgör kärnan i det som vi ibland brukar kalla för ”helgelsen” – har som nödvändig konsekvens att vi är generösa med våra tillgångar. För att än en gång citera aposteln: ”Tjuven ska sluta stjäla och i stället arbeta och göra nytta med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver” (Ef 4:28).

Viljan till en sådan livsinriktning föds i mötet med den uppståndne Kristus. Helgelsen är den troende människans gensvar på Guds nåd och på den helige Andes bearbetning av våra hjärtan. Därmed är också sagt att givandet är tänkt att vara frivilligt – och faktiskt också präglat av glädje. ”Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare”, skriver Paulus (2 Kor 9:7). Han berättar också om sitt möte med de troende i Makedonien, vars tro på Kristus hade förvandlat deras tänkande i grunden:

Vi vill berätta för er, bröder, vilken nåd Gud har gett församlingarna i Makedonien. Trots deras många hårda prövningar har ändå deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom gjort dem överflödande rika på uppriktig hängivenhet. De har gett efter sin förmåga, ja, över sin förmåga. Och det var helt frivilligt, det kan jag intyga. Ivrigt vädjade de och bad oss om nåden att få vara med i hjälpen till de heliga. Och de gav inte bara det vi hade hoppats, utan de gav sig själva, först och främst åt Herren och sedan åt oss efter Guds vilja. (2 Kor 8:1–5)

Paradoxerna i Paulus skildring är påtagliga, och säkert också medvetna. Trots makedoniernas ”djupa fattigdom” hade de genom Guds nåd blivit ”överflödande rika på uppriktig hängivenhet”. Frågan är om det finns några verser i Bibeln som tydligare än dessa illustrerar den förvandling som ett möte med Kristus kan leda till i våra liv?

Samma typ av förvandling finns inom räckhåll även för oss i dag. Som kristna har vi fått en ny Herre i våra liv. Vi har gjort upp med alla andra makter och ideologier, och som en följd av detta har vi blivit fria både till att tillbe och till att ge. Det är inte för inte som Martin Luther talade om vikten av ”plånbokens omvändelse”. Bara den som är fri att dela med sig har på allvar fått en smak av det som är den kristna människans frihet!

Och omvänt: Den som är alltför fäst vid sina materiella tillgångar, kommer i någon mån att komprometteras inte bara i sitt givande, utan också i sin tillbedjan. ”Ingen kan tjäna två herrar”, säger Jesus. ”Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24).

Med detta som grund undervisar oss Jesus om betydelsen av att inte bekymra oss för våra materiella behov. Ytterst sett, säger han, är detta en fråga om tro: ”Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller: Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med? Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga” (Matt 6:31–34).

Det är den här formen av frihet som Jesus har kallat sina lärjungar till. Ett liv i tro och förtröstan på honom själv. Ett liv i generositet och bekymmerslöshet. Ett liv som inåt och utåt är präglat av Guds egen, frigörande närvaro.

Givandet och missionsuppdraget

Men kallelsen till givande har även en missionell sida. I många fall är det ju den vi tar vår utgångspunkt i, inte minst när vi samlar in pengar till specifika ändamål. Men även här tror jag att det är bra att nalkas frågan ur ett bredare perspektiv än det krassa vi-behöver-pengar-för-att-leva-upp-till-den-beslutade-budgeten.

Ytterst sett kan nämligen vårt givande ses som en investering. Vi sätter in pengar på en bank som aldrig kommer att gå omkull och vars avkastning kommer att följa oss in i evigheten. Ja, genom de materiella resurser som vår Herre har anförtrott oss, har han på samma gång gett oss både en uppmaning och en möjlighet att förvalta dessa till hans ära. Detta förvaltarskap är en central del av vår kristna kallelse.

Det här innebär att vi som Guds folk har fått en särskild uppgift att investera i det som har med Jesus och hans rike att göra. Det är självklart inte fel om vi ibland stöttar även sekulära organisationer som gör ett viktigt jobb, typ Världsnaturfonden eller Rädda barnen. Men det ska ändå inte råda någon tvekan om att vi som kristna har en unik kallelse till de församlingar och organisationer som har missionsuppdraget som centrum.

Paulus skriver om vårt givande till församlingens förkunnartjänst med orden: ”Vet ni inte att de som tjänstgör i templet äter av det som kommer från templet, och att de som tjänar vid altaret får sin del från altaret? Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet ska leva av evangeliet” (1 Kor 9:13–14).

Lärjungen Johannes är inne på samma sak, när han i ett brev till vännen Gaius skriver om hur denne ska bemöta resande evangelister som kommer till församlingen: ”De har vittnat inför församlingen om din kärlek, och du gör rätt i att utrusta dem för fortsatt färd på ett sätt som är värdigt Gud. Det är ju för Namnets skull de har gått ut, och de tar inte emot något från hedningarna. Därför är det vår plikt att stödja sådana, så att vi arbetar tillsammans för sanningen” (3 Joh v 6–8).

Faktum är att detta är en central del också av församlingens vittnesbörd till omvärlden. De troendes generositet och solidaritet gentemot varandra bär bud om ett annat tänkande än det me, myself and I-syndrom som präglar stora delar av vår konsumtionsinriktade kultur. Tänk att en så simpel sak som pengar och materiella tillgångar kan leda till så välsignade och gudomliga resultat!

Hur ska vi då ge?

Men hur ska vi då ge? Ja, det enkla svaret är väl att vi ska ge i enlighet med vad vi redan har slagit fast: Med glädje, med målmedvetenhet och under den helige Andes ledning.

Glädje, för att vi ger som respons på Guds kärlek och nåd i våra liv.

Målmedvetenhet, för att vi investerar i något som – i alla fall potentiellt – kan ha ett värde ända in i evigheten.

Under den helige Andes ledning, eftersom det är Anden själv som väcker längtan efter ett självutgivande liv, och som därför också vill vara med och leda oss i fråga om givandets ändamål.

I tillägg till detta finns det dock även några andra principer för givande i Bibeln, som vi som kristna kan låta oss inspireras av. Den första och mest kända av dessa är tiondet.

Tiondegivandet finns omnämnt redan i berättelsen om patriarken Abra(ha)m. I Första Moseboken skildras det hur Abram vid ett tillfälle besegrar fyra kanaaneiska kungar och hur han därefter välsignas av en man vid namn Melkisedek. Melkisedek beskrivs både som ”kungen i Salem” och som ”präst åt Gud den högste”, och vi får veta att Abram gav denne kungapräst tionde av allt han ägde (1 Mos 14:20). Senare kan vi även läsa om hur Abrahams barnbarn Jakob gav Herren ett löfte att han skulle ge tionde av allt han ägde (1 Mos 28:22).

Nästa gång som tiondegivandet dyker upp är i slutet av Tredje Moseboken. Där står det: ”Tiondet av jorden, både jordens gröda och trädens frukt, tillhör Herren, det är helgat åt Herren” (3 Mos 27:30). Den viktigaste funktionen för detta tionde var att försörja de präster och leviter som tjänstgjorde i tabernaklet, och senare templet (se 4 Mos 18:20–32). I Femte Moseboken får vi även veta att tiondet vart tredje år skulle ges till de leviter, invandrare, faderlösa och änkor som hörde till den egna staden/bygemenskapen, i stället för till den centrala helgedomen (se 5 Mos 14:28–29).

Senare i Gamla testamentet berättas det om ytterligare en form av tionde, nämligen det som skulle gå till Israels kung (se 1 Sam 8). Tiondegivandet kunde på så sätt beskrivas som en markering av mottagarens höga ställning: Endast en kung var värdig att ta emot tionde från sina undersåtar. Och tillämpat på det tionde som omtalas i Moseböckerna: tiondet till templet och det levitiska prästerskapet var ett konkret erkännande av vem som var den verklige Kungen i Israel – nämligen Herren själv.

Om vi går till Nya testamentet är det en delvis annan princip som står i förgrunden av de troendes givande – nämligen utjämningsprincipen. Som Paulus skriver till församlingen i Korinth:

Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni får det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet. (2 Kor 8:11–15)

När Paulus skriver detta finns det ingen som helst antydan om att vi skulle vara bundna vid en viss procentsats. Den enda gräns som aposteln vill kännas vid tycks i stället vara den som utgörs av jämvikt mellan givare och mottagare (jfr Apg 4:34–35). Alltså: den punkt där båda parter har lika mycket att röra sig med. Tanken på vad denna princip skulle få för konsekvenser om vi tillämpade den på våra syskon i tredje världen är svindlande!

Det som inte bara utmanar, utan också tröstar, är Paulus ord att om ”någon bara [har] den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har”. Med denna försäkran knyter aposteln an till Jesu ord efter att ha bevittnat en utblottad änkas gåva till templet: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på” (Mark 12:43–44).

Att leva med en helig spänning

Det viktigaste i sammanhanget kan alltså inte vara hur mycket vi faktiskt ger. Huvudsaken är att vi ger efter vår förmåga. Men därmed är å andra sidan sagt att vi gör klokt i att inte vara för snabba med att förklara oss själva för ”färdiga” i fråga om vårt givandet. Om något tycks det ju i stället vara så att Herren kallar oss att leva med en ”helig spänning” när det kommer till detta: Å ena sidan frid och vila i att Gud inte vill att vi ska drivas av dåligt samvete när det gäller detta. Å andra sidan en kallelse att hela tiden stå till Guds förfogande med vår ekonomi, och därför också att låta honom tala och vägleda oss kring vad vi gör med våra materiella tillgångar.

En följd av detta är att det redan i fornkyrkan fanns helt olika uppfattningar i frågan om huruvida man skulle ägna sig åt tiondegivande eller ej. Vissa av kyrkofäderna – däribland Augustinus – var för, medan andra var emot. Det intressanta är dock att anledningen till denna diskussion inte var att några menade att tio procent var för mycket. Nej, snarare hänvisade man till Jesu möte med den rike ynglingen, som av Herren fick en uppmaning att sälja allt han ägde för att sedan följa honom (Mark 10:21). Därmed, menade man, kan vi omöjligt begränsa oss till att bara ge tionde.

För egen del tänker jag att vi ska leva med en öppenhet för att Gud ibland kan kalla oss att ge både betydligt mer och – i sällsynta fall – betydligt mindre än tio procent av vår inkomst. Men för de allra flesta kristna tror jag ändå att tiondegivandet bör betraktas som en startpunkt snarare än som en slutpunkt för vårt givande.

Här kan vi med fördel låta oss inspireras av Gamla testamentets undervisning om tiondet. Som vi redan har sett är tiondet inte bara en del av den judiska lagen, utan något som redan patriarken Abraham praktiserade. Visst är det fascinerande att tänka sig att vi som i Nya testamentet kallas för ”Abrahams barn” får ge vårt tionde till utbredandet av Guds rike på motsvarande sätt som trons fader Abraham gav sitt tionde till Melkisedek, en av Gamla testamentets viktigaste förebilder för Kristus?

Klart är att det vore konstigt om vi som genom tron har blivit Guds älskade barn, och som till följd av detta har blivit fyllda av den helige Ande, skulle bli mindre generösa än det folk vars generositet reglerades av lagens bokstav. ”Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare”, skriver Paulus (2 Kor 9:7). Men i versen innan kommer han också med en utmaning: ”Men tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt” (2 Kor 9:6).

Båda dessa sanningar behöver läsas parallellt, och därmed också utmana varandra. När vi lever i denna spänning blir vi beroende av vår Herre både för vårt givande och för vår ekonomi i stort. Just en sådan hållning som Jesus formulerar i sin bergspredikan.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 2/2021