Trettio år är en lång tid för den som sitter i fängelse. I Sverige är det ett straff som så gott som aldrig utdöms. Snitt-tiden i fängelse för så kallat livstidsstraff är 16 år – eller egentligen 25 år, men med villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. På våra breddgrader gäller det i första hand personer dömda för mord, terroristbrott och landsförräderi.

På senare tid har vi dock fått rapporter om personer som har fått, eller riskerar att få, så många som 30 år i fängelse på grund av helt andra typer av brott. 30 år är nämligen strafflängden för personer i Tanzania som kan beläggas med ”homosexuella förbindelser”. 30 år är också längden på det straff som Teodora del Carmen Vásquez från El Salvador dömdes till, efter att ha anklagats för en olaglig abort.

Låt oss återkomma till de specifika fallen, och i stället börja med frågan om strafflängden. Man kan förstås ha olika bilder av hur ett idealsamhälle och dess lagstiftning borde se ut. Men oavsett vad man tycker om samkönade relationer, och oavsett vad man tycker om abort, är det orimligt att någon enda människa ska behöva spendera tre decennier bakom galler för vare sig det ena eller det andra.

På den här ledarsidan har – på goda grunder – kritik framförts mot den liberala syn som präglar det offentliga Sverige i dessa frågor. Men vare sig Tanzania eller El Salvador bör fördenskull lyftas fram som något positivt alternativ. Allt som är synd kan och bör inte motarbetas genom hård lagstiftning och långa fängelsestraff.

De senaste veckorna har vi kunnat se nyhetsinslag på TV där Dar es-Salaams guvernörPaul Makonda har gått till storms mot sina homosexuella landsmän. Han har tillsatt ett team av poliser, jurister och läkare som tillsammans ska identifiera misstänkta individer, och han har uppmanat befolkningen att rapportera om de misstänker någon i sin närhet för homosexualitet. Som svar på omvärldens kritik har han sagt att han hellre väcker västländernas vrede än Guds vrede.

Om valet står mellan människor och Gud är förstås Makondas attityd rimlig. Men är det verkligen Guds idealsamhälle som Makonda vill förverkliga i Tanzanias största stad? Detfinns goda skäl att ifrågasätta detta. Häxjakt, angiveri och orimligt höga straff kan aldrig försvaras, inte heller för beteenden som man själv betraktar som helt eller delvis förkastliga. I Sverige avkriminaliserades homosexualitet 1944, och detta varett mycket rimligt beslut.

Eller ta fallet med Teodora del Carmen Vásquez. Denna kvinna, som nyligen fick ta emot det svenska Per Anger-priset, är i dag 35 år gammal. De tio sista av dessa år har hon suttit i fängelse, men tack vare internationella påtryckningar blev hon frigiven i förtid. Samtidigt är hennes historia hjärtskärande. När hon var gravid i nionde månaden blev hon misshandlad av ett gäng okända män och fick ett hårt slag i magen. Två dagar senare fick hon svåra buksmärtor och svimmade. Men i stället för att ringa efter ambulans valde hennes kollega att kontakta polisen. När hon fött fram sitt döda barn togs hon till rättegång och dömdes till 30 års fängelse för mord.

Vásquez fall är på många sätt speciellt. Men det system som hon har blivit offer för är en realitet också för andra. Forum för Levande Historia skriver på sin hemsida: ”El Salvador har undantagslöst förbjudit abort. Inte ens när graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller om kvinnans liv eller hälsa är i fara är det tillåtet att göra abort. Abortförbudet slår särskilt hårt mot unga fattiga kvinnor och leder också till att kvinnor som får missfall eller komplikationer i samband med graviditet misstänkliggörs. De anklagas ofta för försök till abort och döms för mord.”

Man kan på goda grunder hävda att abort är fel. Varje abort släcker ett människoliv.Men i en fallen värld måste vi ändå ha ett visst sinne för proportioner. Och en lagstiftning som sätter det ofödda barnet högre än den kvinna som bär det blir i praktiken orimlig. Vad som är alternativet kan man som bekant tycka och tänka olika om, och Sverige är en ytterlighet åt andra hållet. Men trots detta bör vi knappast lyfta fram just El Salvador som något föredöme – i alla fall inte i det här hänseendet. Som fallet med Vásquez visar riskerar de som drabbas av missfall dessutom att straffas dubbelt; först förlorar de ett barn, sedan sätts de i fängelse.

Läs på varldenidag.se