Som Världen idag tidigare har uppmärksammat har en mediadebatt blossat upp på temat dödshjälp och assisterat självmord. Debatten föranledde Stefan Gustavsson att på ledarplats ge fem grundläggande argument för varför dödshjälp inte bör införas i den svenska vården. Här och nu vill jag i stället kommentera några mer eller mindre medvetna signaler som sänds ut från dödshjälpsförespråkarnas sida. Många av dessa tycks nämligen leva med en påfallande orealistisk världsbild – både i relation till sig själva och till villkoren för den mänskliga existensen.

Redan på 1600-talet formulerade den brittiske poeten John Donne orden ”No man is an island” (Ingen människa är en ö). Men påfallande många som i dag propagerar för dödshjälp gör det utifrån en tro på att de kan agera just som öar – utan att det får konsekvenser för någon annan än dem själva.

Detta är dock fel. Få fenomen har nämligen visat sig svårare att avgränsa än detta. Visst kan det låta övertygande när man talar om de ”vattentäta” kriterier som ställs upp för att dödshjälp ska komma i fråga. Men erfarenheten säger att sådana kriterier utvidgas med tiden. I längden blir det därför inte bara ”extremfallen” som omfattas av den nya ”rättigheten”. Vad som sker i det ena fallet påverkar personer som från början inte skulle ha berörts. Ingen människa är en ö.

Samma sak gäller för vårdpersonalen. Dödshjälpsförespråkarna bedyrar att det bara är läkare och sjuksköterskor som själva vill som ska utföra dödandet eller de assisterade självmorden. Men även här tenderar verkligheten att bli en annan. I Kanada, där dödshjälp infördes så sent som 2016, har det redan förekommit fall där vårdanställda blivit av med jobbet för att de vägrat medverka vid dödandet av sina patienter.

På ett ännu mer grundläggande plan uppvisar flera dödshjälpförespråkare en minst sagt märklig syn på den mänskliga existensen. Det är som att de inte accepterar att lidande och död faktiskt hör till villkoren för livet här på jorden. I stället vill de fly ut ”bakvägen” så snart som avklädandet av deras fysiska förmågor sätter igång.

Den pensionerade läkaren Elisabet Abelin-Norell skrev nyligen i Göteborgs-Posten att hon planerar att ta sitt liv genom den schweiziska dödshjälpskliniken Dignitas. Hennes argument är vare sig att hon lider av en obotlig sjukdom eller av en outhärdlig smärta. Snarare handlar det om precis samma krämpor som de flesta av oss kommer att få erfara innan våra jordeliv tar slut.

”Jag är svårt drabbad av ålderdomens härjningar i min kropp”, skriver hon. ”Mina ögon, min kamera, gick långsamt sönder. Jag mötte synnedsättningen med avancerad IT-teknologi. När ålderdom också slog mot min hörsel så försöker jag slå tillbaka med hörapparat. Min telefon är kopplad till den. Jag kan ännu kommunicera. Jag existerar men jag lever knappast fastän hjärtat ännu slår och lungorna får syre. Jag har levt ett rikt liv enligt min egen bedömning. Jag har levt färdigt, men jag är fortfarande ett subjekt och jag vill inte bli ett objekt.”

I klartext: Elisabet Abelin-Norell vill ta sitt liv för att hon håller på att förlora syn och hörsel!

Och liknande med den kände dödshjälpsförespråkaren P C Jersild. I en offentlig debatt på temat ”Dödshjälp – en mänsklig rättighet?” tog han sin 89-åriga syster som exempel på en person som borde ha beviljats assisterat självmord. Orsak? Hon hade hjärtproblem, ont i ryggen och återkommande urinvägsinfektioner. Därmed upplevde hon sin livskvalitet som så försämrad att hon ville få hjälp att ta sitt liv.

Med all respekt för att det kan vara smärtsamt att kläs av sina fysiska förmågor. Men om ovanstående exempel vore en tillräcklig grund för dödshjälp skulle stora delar av den här världens befolkning komma i fråga. I en kultur som dyrkar autonomi och materiellt välstånd tycks det alltså som att helt vanliga ålderskrämpor har kommit att betraktas som tragedier – och kanske också som en personlig förolämpning. Men då är det väl snarare verklighetsuppfattningen än lagstiftningen som behöver uppdateras?

Läs på varldenidag.se