Att en minister tvingas avgå är inte någon liten sak. Det är ett stort bakslag både för den sittande regeringen och för Stefan Löfven som regeringsbildare. Och även om Miljöpartiets båda språkrör vill tona ned frågan måste det rimligen ha varit hårda diskussioner på regeringskansliet. Mycket tyder på att Socialdemokraterna hade fått nog och att de på så sätt tvingade fram Mehmet Kaplans ”frivilliga” uppsägning.
Det finns många perspektiv på denna fråga. Det första och viktigaste har med Mehmet Kaplans återkommande och mycket tveksamma uttalanden i synen på Israel och muslimsk fundamentalism att göra. Dessa är förstås i sig oförsvarliga, men till stora delar var de faktiskt kända redan innan Kaplan blev minister. Antagligen borde han därmed inte ha blivit tillsatt över huvud taget, men här och nu kan man också säga att ministern har fått fungera som en syndabock för den rödgröna regeringens Israelpolitik i stort. När vi inte kan bli av med Margot Wallström kan vi i alla fall bli av med Mehmet Kaplan.
Sen hör det också till saken att Kaplans insats som minister har gett ett minst sagt svagt intryck. Detta är å andra sidan inte unikt bara för vår bostadsminister. Om man bortser från den ”inre kretsen” är det ju en påfallande blek skara statsråd i vår svenska regering. (Vem såg senast till Ibrahim Baylan?) Det är ingen vild gissning att Socialdemokraterna är lättade över att ha fått till ett skifte på denna strategiskt så viktiga post. Samtidig som det svårt att veta vad som ska komma i stället – det är ju inte säkert att det blir bättre.
Slutligen har jag tre reflektioner utifrån Miljöpartiets agerande i denna fråga.
Den första är att det är förvånansvärt att vare sig Gustav Fridolin eller Åsa Romson uttrycker något som helst misstroende mot sin avgående ministerkollega; det får det att låta som att han enbart skulle vara ett offer för olyckliga omständigheter. Men så kan det väl inte vara?
Den andra är att det i detta agerande ligger något mycket sympatiskt. Redan som det nu är blir förstås Mehmet Kaplan hudflängd i det offentliga samtalet, och det finns därmed något mycket tilltalande i de båda språkrörens val att betyga både sin vänskap och sitt förtroende för sin kollega. Ett fåtal illavarslande uttalanden underkänner inte Kaplans hela politiska gärning.
Den tredje reflektionen är att frågan om islams roll i det politiska livet kan komma att fungera som ett tveeggat svärd. Jag hyser inga som helst sympatier vare sig för islamismen eller för det israelhat som är utbrett inom många muslimska invandrargrupper. Om man som muslim ska kandidera till Sveriges riksdag bör man därför markera ett tydligt avstånd till dessa båda riktningar inom den egna religionen. Samtidigt kan jag inte undgå att känna en oro när det talas om att alla måste ställa upp på ”demokratiska värderingar”. Inte för att detta skulle vara något problem i sig – och definitivt inte för mig som kristen – utan för att begreppet tenderar att ges en allt snävare definition. Hur länge kan man kallas för ”demokrat” och fortfarande ha en tro på en Gud som står över våra politiska system? Hur lång är den lista på värderingar som man måste skriva under på för att vara välkommen i den politiska debatten? Risken är att denna lista med tiden blir så lång att det skapar problem inte bara för islamister, utan också för alla med en annan lojalitet än den sekulära staten.
Det senare kan i så fall visa sig vara bekymmersamt för fler av oss – den politiska korrektheten är trots allt en ganska nyckfull, och därmed också farlig, måttstock.
