För en tid sedan publicerade Kyrkans Tidning en sammanställning av antalet präst- och diakonvigningar i Svenska kyrkans stift under 2022 och 2023. Av de totalt 145 prästerna visade sig 98 stycken – eller 67,6 procent – vara kvinnor. För diakonerna var fördelningen ännu mer ojämn. Av totalt 105 vigda diakoner var hela 95 – eller 90,5 procent – kvinnor.

Övervikten av kvinnor bland Svenska kyrkans anställda är förvisso inte något nytt fenomen. Inte heller gäller den bara för präster och diakoner. Sedan tidigare vet vi exempelvis att mer än 80 procent av alla pedagoger, administratörer och assistenter är kvinnor; liksom över 60 procent av alla kyrkomusiker. Den forna statskyrkan är helt enkelt en till stora delar kvinnodominerad arbetsplats.

Det är viktigt att inte förminska någon enskild individ bakom dessa siffror. Säkert är det många av dessa personer som har en genuin kallelse att vara anställda för Guds rikes sak i Sverige. Men med detta sagt finns det flera problem med den sneda könsfördelningen – inte minst med tanke på att kvinnor dominerar även i kyrkbänkarna. En kyrka där såväl anställda som lekmän består av en majoritet kvinnor, kommer helt enkelt att ha svårare att attrahera män än en kyrka med jämnare könsfördelning.

Även mer subtila aspekter av detta med manligt och kvinnligt spelar in här. Den amerikanska lingvistikprofessorn Deborah Tannen har exempelvis rönt stor uppmärksamhet för sin forskning om skillnader i kommunikationsstil mellan manligt respektive kvinnligt dominerade miljöer. Hon pekar på att män som grupp relaterar till varandra utifrån ett hierarkiskt tänkande, medan kvinnor som grupp lägger större tyngdvikt vid det relationella. Generellt kan man också säga att män brukar vara mer sakorienterade än kvinnor, och kvinnor mer människoorienterade. Den genomsnittlige mannen är därtill betydligt mer riskbenägen och tävlingsinriktad än den genomsnittliga kvinnan.

Sammantaget innebär detta att en kvinnodominerad arbetsmiljö får många män att känna sig vilsna, alternativt tvingar dem till anpassningar som driver dem och gemenskapen i stort i en ”mjukare” och mer feminin riktning. ”Obekväma” gåvor som apostel och profet – som tenderar att vara risktagande och därtill störa den sociala harmonin – mönstras i många fall ut.

Även en maskulint dominerad kyrka har förstås sina problem. Men i en svenskkyrklig kontext är det inte detta som är dagens huvudsakliga utmaning. Den bibliska visionen, där både manliga och kvinnliga bidrag lyfts fram och premieras, är alltid att föredra.

Läs på varldenidag.se