Det politiska landskapet är ett återkommande tema i den offentliga debatten. Det analysinstrument som under lång tid har dominerat samtalet är den klassiska höger–vänster-skalan, i vilken politiska ideologier karakteriseras som blocken i Sveriges riksdag: å ena sidan borgerliga, å andra sidan socialistiska (numera röd-gröna).

Med tiden har dock verkligheten visat sig vara mer komplex. En av de första stora indikatorerna på detta var resultatet av den brittiska Brexit-omröstning. Stora delar av befolkningen valde här att gå emot sina respektive partilinjer. Och ännu mer anmärkningsvärt: Resultatet av omröstningen hade gått alla de etablerade opinionsinstituten förbi.

Ett liknande fenomen kom sedan med det amerikanska presidentvalet. Även här var det många som togs på sängen av antalet Trumpsupportrar. Även här fanns det en blindhet för vilka stämningar som rörde sig i folkdjupet.

Motsvarande exempel från en svensk horisont är förstås Sverigedemokraternas uppgång i opinionen. Även om de tycks ha backat något från sin all time high i väljarstöd, är de fortfarande stora nog för att välta blockpolitiken över ända. Och inte minst viktigt: Hur mycket de övriga partierna än kämpar, har de hittills gått bet på att vinna tillbaka sina forna sympatisörer.

Ett sätt att åskådliggöra detta nya politiska landskap är den så kallade GAL–TAN-skalan, som i Sverige har lanserats av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I stället för att (som höger–vänster-skalan) ta sin utgångspunkt i fördelningspolitiken, utgår GAL–TAN-skalan från sociala och kulturella värden. GAL står sålunda för Grönt, Alternativt och Liberalt, medan TAN står för Traditionellt, Auktoritärt och Nationalistiskt.

Ett sådant sätt att dela in den politiska verkligheten utmanar den traditionella blockpolitiken, eftersom det hos båda politiska block finns element av såväl GAL som TAN – väl illustrerat av ytterligheterna FI och SD. Samtidigt har instrumentet visat sig vara svåranvänt i en mer neutral analys, eftersom begreppen GAL i en svensk kontext har betydligt positivare klang än begreppen TAN.

Det förändrade landskapet är dock ett faktum, och därför kvarstår vårt behov av att kasta ljus över de politiska strömningarna. Ett tredje analysinstrument att ta i beaktande kan därför vara det som förra året presenterades av den brittiske författaren David Goodhart.

I boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics skissar Goodhart på en uppdelning av befolkningen i Anywheres (”Varsomhelstare”) och Somewheres (”Någonstansare”). Anywheres är geografiskt rörliga, höginkomsttagare och starkt överrepresenterade bland beslutsfattare och opinionsbildare. De gillar globalisering och internationalism, bor ofta i större städer och hyllar individuell frihet, modernitet och förändring. De kan i praktiken bo ”varsomhelst”, eftersom deras kompetenser efterfrågas överallt i världen.

Somewheres, å sin sida, är i normalfallet låg- eller medelinkomsttagare, har lägre utbildning och får betydligt mindre genomslag i det offentliga rummet. De tenderar att bo i mindre städer, i förorten eller i industriorter och är ofta något äldre. Det är dessa som i dag får se sina jobb försvinna en masse, och som har svårt att konkurrera på den globala marknaden.

David Goodharts uppskattning är att dagens Storbritannien till 25 procent består av Anywheres, till 50 procent av Somewheres och till 25 procent av människor som pendlar mellan definitionerna. Och precis som med GAL–TAN inbegriper såväl Anywheres som Somewheres båda sidor av den klassiska höger–vänster-skalan. Samtidigt är det ingen tvekan om att Somewheres är de som på senare tid har dragit det kortaste strået rent politiskt – det är deras gemenskap, kultur och ekonomi som har blivit hotad.

Somewheres är de som sa ifrån både i Brexit-omröstningen och i det amerikanska presidentvalet. Till stor del är det också dessa som i Sverige sympatiserar med SD. Frågan är hur våra etablerade partier kommer att lyckas navigera i detta nya landskap?

Läs på varldenidag.se