Jag skriver denna krönika på färjan hem från Almedalen. Det har varit intressanta dagar, och som så många andra uppskattar jag möjligheten att på ett lättillgängligt sätt ”ta tempen” på Sveriges debattklimat. Mycket känns igen från det som under resten av året förmedlas via tidningar och TV, men det som särskilt fascinerar med Almedalsveckan är ändå alla möten. Dels de personliga mötena med mer eller mindre kända idealister, lobbyister och makthavare. Dels den uppsjö av paneler och intervjuer med företrädare för vitt skilda synsätt, där perspektiv kan få möjlighet att brytas mot varandra på ett sätt som annars sällan blir fallet.

Även jag fick sitta med i en sådan panel, i mitt fall med Svenska Evangeliska Alliansen som arrangör och med den fyndiga rubriken ”Fångad av en normvind”. Med Elisabeth Sandlund som moderator fick jag möjlighet att i 40 minuter tala om den normkritiska pedagogiken med Feministiskt initiativs skolpolitiska talesperson, 2:e vice ordförande i Skolledarna och den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell.

Vem som vann diskussionen är upp till andra att bedöma, men för egen del frustreras jag av feministernas ovilja att erkänna att den nya normkritiken är något annat än bara en förlängning av traditionella feminist-dogmer. Kanske talar vi förbi varandra, men ibland undrar jag faktiskt om man medvetet försöker lägga ut dimridåer för att dölja vad man bekänner sig till. FI:s representant drog till exempel ned sina anhängares applåder när hon sa att hon tror på ”mångfald” – som om inte jag och alla andra i panelen skulle göra det!

Mina huvudsakliga invändningar mot den normkritiska pedagogiken är:

1) Att den hämtar inspiration från den mycket extrema ideologin queer, som är kontroversiell även bland många feminister.

2) Att den har svagt eller obefintligt vetenskapligt stöd. Kolla in den norska serien Hjernevask på YouTube!

3) Att den, genom att relativisera betydelsen av det biologiska könet, riskerar att spä på den psykiska ohälsan bland våra barn och unga. Vi mår helt enkelt inte bra av en tillvaro där allt i våra liv flyter.

4) Att den riskerar att fördjupa klyftan mellan majoritetssamhället och våra etniska och religiösa minoriteter. Det är tillräckligt svårt att integrera nyanlända syrier och somalier utan att blanda in queer i ekvationen!

Efter seminariet gick jag till RFSU:s tält för att lyssna på en intervju med folkhälso- och sjukvårdsministern Gabriel Wikström. Han var avslappnad och uppsluppen, och både han och RFSU:s generalsekreterare skröt över att han på RFSU:s senaste kongress hade blivit utnämnd till regeringens egen sexminister. I sak har jag inte så mycket att invända mot vad han hade att säga i de frågor som berördes, men det var ändå en påminnelse om hur nära maktens centrum denna lobbyorganisation har kommit att hamna. Förutom Wikström har de ju också en tidigare generalsekreterare som barn-, äldre- och jämställdhetsminister.

Även här var för övrigt normkritiken närvarande. På bannern framme på scen hade man tryckt upp budskapet: ”Hen för alla, alla för hen.” Även det är förstås fyndigt. Men knappast lösningen på den här världens verkliga problem.

Läs på varldenidag.se