Aftonbladets slogan ”Vi gillar olika” är en av vår tids mest uppskattade. Vissa av oss tycker möjligen att den lämnar en lite fadd eftersmak (det är inte direkt bibeltroende kristna som omfamnas av Aftonbladets ledarredaktion), men om vi för en stund släpper detta är det ett konstaterande som även kristna bör kunna bekänna sig till. Vi gillar olika.

Utan överdrift kan man säga att Guds skapelse fullkomligt exploderar av mångfald. I Bibelns första kapitel kan vi läsa om hur ”Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter”, hur ”Vattnet skall vimla av levande varelser” och hur ”Jorden skall frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag” (1 Mos 1:11, 20, 24). Allt detta framställs som något gudagivet och gott.

Men när det gäller den mänskliga kulturen infinner sig ändå ett antal angelägna frågor: Vilken typ av mångfald ska vi egentligen omfamna? Var går gränsen för det som kan betecknas som den ”goda mångfalden”, och den som snarare bryter ned – eller som till och med är syndig?

Delar av denna spänning finner vi spår av också inom Bibelns pärmar. Ett konkret exempel kan vara skildringen av Babels torn och den ”omvända babelshändelse” som möter oss i samband med pingstdagen. Vid den första av dessa händelser kommer mångfalden in som en respons på människans synd. För att skjuta babelsprojektet i sank står det att Herren förbistrar människornas språk ”så att den ene inte förstår vad den andre säger” (1 Mos 11:7). I detta sammanhang är alltså avstampet för mångfalden något negativt – närmare bestämt mänsklighetens högmod och vilja att i egen kraft ”göra sig ett namn”.

I Lukas skildring av den första pingstdagen får vi i stället se hur mångfalden av kulturer och språk är något vackert och välsignat, i det att mängder av folkslag förenas genom den helige Andes utgjutande. När mångfalden vandrar hand i hand med en av Gud given enhet är den alltså något gott. Gränser som tidigare har delat in oss i olika läger förlorar sin kraft. Med aposteln Paulus ord: ”Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla” (Kol 3:11).

Kanske kan vi för enkelhets skull dela upp tillvarons spretighet under två olika rubriker: den goda och den dåliga mångfalden.

Den goda mångfalden

Som vi redan har varit inne på måste vi här räkna in hela den variation som träder fram i Bibelns skapelseberättelse, med den mångfald av växter och djur, berg och sjöar, planeter och galaxer som är en del av Guds skaparverk.

Och detsamma måste rimligen kunna sägas i fråga om mänskligheten i stort. När människan tar sitt förvaltarskapsansvar på allvar ger hon upphov till ett antal olika företeelser och kulturer, och den mångfald som är frukten av detta skapande är en del av Guds tanke för den här världen.

Alltså bör vi, precis som Aftonbladet uttrycker det, gilla olika. Vi bör vara öppna för att lära oss av andra människor, och vi bör se det berikande i olika kulturer. Vi bör också undvika att se vår egen kultur som norm, eftersom ingen kultur kan ha denna unika status i Guds ögon. Och likadant med sådant som hudfärg och nationalitet. Alla härstammar vi från samma ur-föräldrar, och Gud har skapat oss med den genetiska variation som ligger bakom också denna typ av skillnader.

Den dåliga mångfalden

Men vad är det då som är den dåliga mångfalden? I grunden måste vi då tala om sådant som enligt Bibeln är en följd av människans syndiga natur. Vi är ju, som Paulus uttrycker det, ”uppfinningsrika i det onda” (Rom 1:30, Bibel 2000).

Det mest uppenbara exemplet på detta är förstås den religiösa mångfalden. Olika rörelser inom den kristna kyrkan kan visserligen ha ett uppdrag från Herren att ta fasta på lite olika aspekter av det som hör till ”hela Guds vilja och plan” (Apg 20:27). Men när vi därifrån går över till att tala om olika religioner har vi helt klart lämnat det som är Guds tanke. All tillbedjan som riktar sig åt något annat håll än Jesus Kristus tjänar i grunden Fiendens syften, och även om det finns saker vi kan lära oss av andra religiösa traditioner kan de inte lära oss något tillförlitligt om det som rör vårt eviga väl och ve. ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12).

Ett annat exempel på en mångfald som bryter sönder Guds skapelse är den som vänder sig mot hans skapelseordningar. I Gamla testamentet var det detta som var fokus för de så kallade renhetslagarna. ”Orenhet” i dessa lagar är visserligen inte främst ett moraliskt begrepp (att man blev ”oren” var inte synonymt med att man hade syndat, utan att man för en tid måste avstå från att delta i gudstjänsten), men orenhetslagarna innefattar ändå sådant som är synd, något som visar sig inte minst i lagarna om otukt. Sexuell synd är en moralisk synd, men den orsakar också ”orenhet” eftersom den utgör ett brott mot Guds skapelseordning – i det här fallet skapelseberättelsens ord om äktenskapet, där det framgår att en man och en kvinna ska ingå förbund med varandra för att sedan vara trogna till dess döden skiljer dem åt.

Därmed är vi också inne på ett område som i vår kultur betraktas som en positiv mångfald, men som i Bibelns ljus måste betraktas som något negativt – nämligen det växande antalet sexuella identiteter och praktiker som förs fram i det offentliga. På Facebook kan man numera välja mellan 70 olika könsidentiteter – alltifrån man och kvinna till androgyn, icke-binär, genderqueer, transgender och transsexuell – och den förvirring som detta är ett uttryck för kan knappast ses som något positivt i den mänskliga existensen. Detsamma kan sägas om den mångfald av sexuella praktiker som förordas i samhället över lag. Under fliken ”1-2-3-sex” på RFSU:s hemsida ställer organisationen den retoriska frågan om inte ”kärleken blir större ju fler som delar den?”. Det självklara svaret för oss som kristna är: nej.

Bortom rädslan för det annorlunda

Trots dessa viktiga förbehåll är det en självklarhet att vi som kristna är kallade att omfamna och även uppmuntra den mångfald Gud har lagt ned i sin skapelse. En församling som bara består av vissa gåvor, en viss nationalitet, en viss social klass … är i grunden en fattig församling.

Här behöver vi därför uppmuntra varandra – inte att okritiskt omfatta hela den mångfald som samhället för fram som norm, men att sträcka oss utanför vår bekvämlighetszon. Det kommer alltid att vara utmanande att ”gilla olika”, men Gud själv är mångfaldens Gud. Och vårt yttersta mål som människor är just en kombination av enhet och mångfald – närmare bestämt ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk” (Upp 7:9).

Ursprungligen publicerad i Till Liv 7/8 2016