I hela Europa funderar man i dag på hur vi ska kunna motverka religiös extremism. Den primära orsaken till detta är den islamistiska terrorism som i flera år har plågat vår kontinent – liksom, kan tilläggas, betydande delar av vår värld i stort.
Ett exempel på politisk strategi för detta lanserades i oktober 2015 av David Cameron, dåvarande brittisk premiärminister. I ett tal på partikongressen initierade han en utredning för att se över möjligheten att granska institutioner i det brittiska samhället som undervisar barn, men som inte är en del av det offentliga skolsystemet. I samband med detta nämnde Cameron de muslimska så kallade madrassa-skolorna, men han var också tydlig med att hans förslag omfattade alla institutioner ”oavsett deras religion”. Han klargjorde att dessa institutioner – till vilka alltså även kyrkornas barnverksamhet måste räknas – skulle stängas ned ”om de lär ut intolerans”.
Det är inte konstigt att denna typ av uttalanden har vållat diskussion hos den brittiska allmänheten. Man har frågat sig vad som är så farligt med kyrkans söndagsskolor att de måste utsättas för en särskild form av statlig inkvisition. Oron har även fått näring av rapporter från tidigare besök på kristna friskolor, där inspektörerna har beskrivit skolbarn som ”intoleranta” för att de inte kände till vad en muslim är, vad lesbiska kvinnor gör och för att de inte hade några vänner som var ”fångade i fel kropp”. När den av Cameron beställda rapporten presenterades för en månad sedan ska också utredaren ha sagt att synen på äktenskapet som reserverat för en man och en kvinna ligger i strid med ”brittiska värderingar”.
Om detta finns det mycket att säga. Och det är ju bara att konstatera att det finns en krympande åsiktskorridor inte bara i Sverige, utan i Västvärlden i stort. Men det brittiska exemplet fäster även strålkastarljuset på något annat – nämligen de absurda konsekvenser som kan bli följden av vår tids anti-diskrimineringstänkande.
Det man vill komma åt i Storbritannien är alltså den typ av religiös extremism som i sin förlängning kan yttra sig i olika former av terroristhandlingar. Men eftersom den rådande definitionen av diskriminering förbjuder staten att ”hänga ut” någon enskild religiös grupp, anser man sig tvungen att dra alla religioner över en kam. I det här fallet så att en traditionell söndagsskola sätts i samma kategori som en muslimsk indoktrineringsskola. Att inte bunta ihop dessa båda fenomen vore nämligen – menar man – att betrakta som diskriminering. Av den anledningen genomför man alltså en slags religiös screening.
Förutom att det här sättet att nalkas frågan tar oändligt mycket mer pengar och resurser i anspråk än om man hade siktat på en mer spetsig formulering, blir konsekvenserna av lagen absurda. De flesta förstår ju trots allt att den bara är ett spel för gallerierna där man slår vakt om en fasad av tolerans samtidigt som man egentligen är ute efter något annat.
Därtill öppnar man för ett antal mycket obehagliga situationer, då inspektörer som håller sig till lagens bokstav ges ett handlingsutrymme som de från början inte borde ha haft.
Frågan om hur lagstiftning ska kunna utformas för att uppnå sitt egentliga mål är som bekant inte enkel att svara på. Men en lagstiftning med så absurda konsekvenser som den ovan nämnda måste ändå betraktas som ett illavarslande tecken i tiden. Än är den inte heller antagen, och det är bara att hoppas att de mer än 18 000 (!) svar som regeringen har fått på sin utredning ska bidra till en förändring.
Men den stora frågan är trots allt hur vi från början kunde hamna här. Och inte minst viktigt: hur backar vi bandet, när anti-diskrimineringstänkandet har förvandlats till just den typ av monster som man från början sa sig vara ute efter att bekämpa?
