Vad tänker du på när du hör ordet ”moralism”? Svaret varierar förstås från person till person. Ur ett sekulärt perspektiv kan man exempelvis associera till det viktorianska England, med den starka moraliska upprustning som kännetecknade landet under 1800-talets andra hälft.
Ur ett kristet perspektiv är det mer naturligt att associera till pietismen och andra helgelserörelser, som ibland har gått överstyr och blivit fyrkantiga i sina värderingar. Där ”allt som är roligt” har kommit att betraktas som förbjudet.
Var och en som studerar dessa rörelser närmare inser förvisso att bilden är mer mångfacetterad än så. Det är dessutom både gott och rätt att göra markeringar mot sådant som är till skada för en själv och för andra människor.
Men detta är inte poängen i just den här ledaren. I stället är det att moralismen – och jag menar då den fyrkantiga och pekfingeraktiga varianten av fenomenet – är något betydligt mer utbrett än ovanstående exempel. I olika skepnader dyker den helt enkelt upp i så gott som alla tider, både i och utanför kyrkan.
Låt oss börja med det för frikyrkan så belastande uttrycket ”syndakataloger”. Alltså mer eller mindre uttalade listor på vad man som kristen är förbjuden att göra. Vid 1900-talets mitt kunde det handla om sådant som att dansa, spela kort, gå på bio och läsa romaner. Vart och ett av förbuden har sin egen historia, men den här gången lämnar vi alltså detta därhän. Gemensamt för dem alla är att få av dagens kristna skulle hålla fast vid denna katalog i dag – i alla fall inte i Sverige.
Men därmed inte sagt att fenomenet skulle ha försvunnit. Inte heller är det självklart att kristna sammanhang är de som har de längsta listorna på vad man får eller inte får göra. Som aktiv i miljörörelsen kan man exempelvis ha långa listor att förhålla sig till – alltifrån sopsortering och förbud mot engångsartiklar till flygskam och obligatoriska second hand-kläder. För att inte tala om de många do’s and don’ts som sätter sin prägel på de dieter som marknadsförs i hälsans och/eller den globala solidaritetens namn.
Inte heller trångsynthet och fyrkantiga tankebanor är något exklusivt religiöst fenomen. Snarare är det väl så att alla som är säkra på sina värderingars förträfflighet riskerar att utbreda dem på omgivningens bekostnad. Det finns otaliga exempel på politiska ideologier som tagit sin början som en rättmätig kamp för frihet, för att med tiden bli instrument för förtryck.
I vår tid är det inte minst så kallad deplatformering som har blivit på modet. Personer med ”fel” synsätt i någon för tillfället angelägen fråga motas utan pardon bort från det offentliga rummet. Och samma sak med misshagliga böcker, filmer och TV-program. Till de senaste exemplen hör hur en nitisk förälder lyckades få SVT att ta bort Alfons Åberg-avsnittet ”Alfons och Milla” från Bolibompa-appen, eftersom det kretsade kring den ”förlegade” frågan att Alfons retas för att han leker med en tjej. Sådant får man inte ens tala om på det upplysta 2020-talet!
Som exempel på fyrkantighet är det vidare svårt att slå sjuksköterskan på canceravdelningen som enligt Svenska Dagbladet förvägrade den svårt sjuka kvinnan ett sugrör när hon bad om ett sådant till sitt vattenglas – eftersom hon redan hade fått ett till sin avocadosmoothie. Man ska trots allt inte slösa med engångsartiklar – ens när man befinner sig i en påfrestande cellgiftsbehandling.
Nej, vare sig syndakataloger, fyrkantighet eller andra former av moralism är förbehållna någon enskild grupp eller epok inom mänsklighetens historia. En av de stora skillnaderna mellan väckelserörelsen och de flesta andra potentiellt moralistiska miljöer är dock att kyrkan har ett språk för att samtidigt tala om nåd. Inte minst pietisterna var mästare på detta.
Samtidigt som vi konstaterar att människan är sig lik från en tid till en annan får vi därför konstatera att även Jesus är sig lik. Och som Nya testamentet visar är han vare sig moralist eller anarkist. I stället är han fylld av nåd och sanning. Samtidigt.
Läs på varldenidag.se
