Det råder stor ambivalens i vår tid när det gäller frågor om kön och könsidentitet. I många fall börjar det redan i förskolan, där personalen instrueras att ifrågasätta den så kallade ”tvåkönsnormen” och ”heteronormen”. Alltså tanken på att mänskligheten består av två grundläggande kön – kvinnor och män – och att de flesta av oss är att betrakta som heterosexuella så länge vi inte aktivt kommer ut som något annat.
Samtidigt finns det gott om politiker i Sveriges riksdag som verkar för kvotering av kvinnor till både bolagsstyrelser och professorstjänster, och som vill se exakt lika uttag av föräldraförsäkringen för både kvinnor och män. Här är det alltså i stället viktigt att befästa indelningen av mänskligheten i två kön.
Även bland de mest insatta i frågorna – genusvetarna – råder vad som närmast kan betecknas som ett inbördeskrig. Företrädare för tredje vågens feminism, som betraktar könsidentiteten som flytande, kan i många fall inte sitta i samma rum som dem som identifierar sig med andra vågens feminism, som betraktar könet som biologiskt grundat. På kultursidorna ryker radikalfeminister ihop med transaktivister, som i sin tur stämplar radikalfeministerna som ”TERFS” – Trans-Exclusionary Radical Feminists (transexkluderande radikalfeminister).
Inte konstigt att många av oss blir förvirrade av det som pågår!
Men vad döljer sig egentligen bakom detta röriga ideologiska landskap? Som vanligt är det många olika frågor som har vävts in i varandra. Men i grunden kan man kanske säga att den konflikt som i dag råder mellan olika sätt att se på kön och könsidentitet är en konflikt mellan essentialism och konstruktivism. Alltså mellan de som betraktar könet som givet – som något som är – och de som anser att det i allt väsentligt görs.
Redan Simone de Beauvoir skrev i sin berömda bok Det andra könet (1949) att ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Ett av feministrörelsens viktigaste bidrag har därefter varit att identifiera samhällets påverkan på våra könsroller. Men i dag befinner vi oss alltså i ett läge där pendeln har svängt vidare till att ifrågasätta nästan allt tal om ”manligt” och ”kvinnligt”. Och här tror jag att vi som kristna behöver dra i bromsen.
Det första som Bibeln har att säga om oss människor har med tvåkönsnormen och heteronormen att göra. I Bibelns första kapitel står det att Gud skapade människan ”som man och kvinna” (1 Mos 1:27). I det andra kapitlet skildras sedan dels hur mannen och kvinnan kompletterar varandra, dels hur de i äktenskapsförbundet kan komma samman och blir ”ett” (1 Mos 2:18–24).
Just denna kombination av enhet och mångfald intar centralplatsen i Bibelns vision på temana kön och könsidentitet. Vi behöver varandra som kvinnor och män – inte för att vi är varandras kopior, utan för att vi kompletterar varandra och för att vi var för sig ger färg åt vår gemensamma mänsklighet.
Läs på budbararen.nu
