Lagom till Stockholm Pride lanserade Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening en lathund för normkritiskt arbetssätt med titeln ”Det öppna klassrummet”. Det är en kortfattad skrift med teori och metodövningar, som enligt förordet syftar till att motverka kränkningar och diskriminering i skolans värld. ”För att uppnå detta måste vi alla granska det bemötande vi har gentemot varandra, vilka som automatiskt inkluderas och vilka som benämns som avvikande och ’de andra’. … Det handlar dels om att syna heteronormen, men också andra normer, såsom vithetsnormen, funktionsnormer, sexualitetsnormer, könsnormer och utseendenormer.” I ett senare avsnitt förtydligar man: ”det är dessa normer, normer som skapar avvikare, som normkritiken fokuserar på; som normkritiken vill synliggöra, granska, problematisera och förändra.”
Motiven bakom lathunden är säkerligen goda, men redan här menar jag ändå att en felaktig premiss lanseras. Att benämna något som avvikande eller annorlunda kan nämligen inte vara detsamma som att vare sig kränka eller diskriminera. Eller, för att vara ännu mer konkret: Att påpeka att det endast är en liten del av befolkningen som identifierar sig som hbtq, och därmed avviker från majoriteten, behöver inte ses som något ställningstagande i sig. Problem uppstår först den dag då vi utsätter dessa grupper för en omotiverad form av särbehandling.
Ännu mer problematiskt blir det dock när man senare i lathunden kommer till ”Fem tips för att arbeta normkritiskt”. Som nummer ett på listan återfinns rubriken ”Förutsätt inte kön och sexualitet – tala könsneutralt”. Här får man som lärare rådet att aldrig tilltala en grupp individer utifrån sitt ”tilldelade kön”, till exempel genom uttryck som ”grabbar” och ”tjejer”. Inte heller får man tala om elevernas ”mammor och pappor”; i stället föreslås uttryck som ”vårdnadshavare” och ”vuxna”.
Många UNT-läsare minns säkert vårens reportage från Grillska gymnasiet i Uppsala, där liknande råd förmedlades i samband med att skolan som Sveriges första gymnasium skulle ansöka om HBT-certifiering av RFSL. Problemet med denna typ av förslag är dock flerfaldigt.
För det första innebär de att begrepp som för en klar majoritet ter sig både naturliga och motiverade måste undvikas på grund av en minoritets önskemål, trots att de i sig varken kan beskrivas som kränkande eller diskriminerande. Det är ju inte ”kränkande” att identifieras med sitt tilldelade kön. Ett sådant omdöme kan bara vara motiverat om man har underrättat läraren om att man på goda grunder bör kallas för något annat, och denna önskan ignoreras.
För det andra innebär lathundens råd att man osynliggör det som de begrepp man vänder sig emot står för. Det kan ju faktiskt vara så att det ligger i majoritetens intresse att elevernas ”vuxna” därhemma får kallas för just ”föräldrar”. Liksom att man trivs bra med att tillhöra gruppen ”grabbar” eller ”tjejer”, och därför inte vill att denna typ av könsgränser ska bli utsuddade. Vad får det för konsekvenser för den unga generationen som helhet när det biologiska könet inte betraktas som en legitim kategori? Det största behovet för majoriteten av våra unga ”grabbar” och ”tjejer” är väl ändå att naturligt få mogna in i sin biologiska könsidentitet, inte att få den nedbruten!
Med detta vill jag inte säga att vi inte ska låtsas om att det finns individer vars könsidentitet eller könsuttryck går på tvärs med majoriteten av samma biologiska kön. Problemet uppstår i stället när en minoritet på detta sätt tillåts ta majoriteten som ”gisslan” – när alla andra måste dansa efter minoritetens pipa och när uttryck som inte omedelbart inkluderar alla tänkbara livssituationer betraktas som diskriminerande. För mig är detta inte ett uttryck för tolerans, utan för likriktning. Tolerans förutsätter nämligen just att människor får vara olika (i meningen: tillhöra olika kategorier) medan ovanstående riktlinjer försöker fösa in alla människor under samma paraply – nämligen könsneutralitet. Därtill spetsat med en rejäl dos social ingenjörskonst, eftersom förslagen som lanseras innebär att språket som helhet behöver av-könas.
Slutligen kan man fråga sig vem som har bestämt att just hbtq-frågorna ska vara den lins genom vilken allt annat i skolans värld ska brytas. Särskilt intressant är att man ingenstans i häftet berör fenomenet plastmammor och plastpappor, trots att barn från skilsmässohem borde vara självklara att hänvisa till i diskussionen om hur de hemmavarande vuxna ska benämnas. I stället är det den sexuella identiteten som står i fokus, och det är svårt att inte se detta som ett uttryck för den översexualisering som i vår tid har kommit att prägla samhället i stort. Allt ska tolkas och läsas av utifrån de frågor som hänger samman med vår sexuella identitet – och alla ska dansa efter hbtq-rörelsens pipa. Är detta verkligen rimligt?
Läs på UNT.se