I år är det 50 år sedan den första kongressen för världsmission arrangerades i schweiziska Lausanne. Initiativtagare till kongressen var namnkunniga kristna ledare från det globala Nord – med Billy Graham och John Stott som framträdande exempel – men också från det globala Syd – däribland René Padilla och Samuel Escobar. Till det unika med konferensen hörde den breda förankringen i Kristi kropp; totalt var ungefär 4 000 individer från 150 olika länder på plats.
Men Lausanne 1974 blev en vitamininjektion inte bara för dem som var där, utan för hela det globala missionsarbetet. Kongressens anda av öppenhet, självrannsakan och vilja till samverkan kom att bana väg för ett stort antal missionsinitiativ och strategiska samarbeten världen över. Den allra mest kända frukten är den så kallade Lausannedeklaration – på engelska Lausanne Covenant – som så här i backspegeln kan beskrivas som ett av den moderna kyrkohistoriens viktigaste dokument.
Både kongressen och den tillhörande deklarationen kan samtidigt sägas ha en rätt dyster bakgrund. Det var nämligen mycket som stod på spel när processen bakom Lausanne 1974 sattes igång. Några år tidigare – det mytomspunna 1968 – hade John Stott varit en av deltagarna på Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala. I likhet med många andra hade han där reagerat på den dominerande teologiska inriktningen, där kyrkans uppdrag främst definierades i politiska termer och där passionen för de oevangeliserade lyste nästan helt med sin frånvaro. Stott menade därför att mötet inte verkade under Skriftens auktoritet.
I den meningen var Lausannerörelsen en reformationsrörelse. Den gav förnyad energi till mission över hela världen, med Jesus och bibelordet i centrum. Det är också mot den bakgrunden som Lausannedeklarationens femton punkter ska läsas. Inte minst med formuleringar som dessa:
”Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv” (punkt 2).
”Vi hävdar att det finns endast en Frälsare och endast ett evangelium, fastän det finns en stor variation av evangelisatoriska uttryckssätt” (punkt 3).
”Fastän försoning mellan människor inte är detsamma som försoning med Gud, social handling inte detsamma som evangelisation och politisk frigörelse inte detsamma som frälsning, så erkänner vi dock att både evangelisation och socialt och politiskt engagemang tillhör vår kristna plikt” (punkt 5).
Även om Kyrkornas Världsråd 1968 kan ses som ett lågvattenmärke för den internationella ekumeniken, är Lausannedeklarationens formuleringar fortsatt aktuella. Ett stort antal svenska samfund och missionsorganisationer har låtit sig inspireras av rörelsens arbete, och inte så få har inkorporerat Lausannedeklarationen i sin bekännelsegrundval.
Men arvet kan samtidigt sägas förpliktiga. I Lausannerörelsens barndom rådde på många håll stor aktivitet, med ett aktivt deltagande i de kongresser och konsultationer som anordnades. 1970- och 80-talet kan också beskrivas som all time high i fråga om utsända svenska missionärer. I dag har missionen ofta tagit sig andra uttryck, och det behöver i sig inte vara något fel med det.
Däremot är det avgörande att vi fortsätter att slå vakt om vad Lausannedeklarationen talar om som ”evangelisationsuppdragets brådska”. Även proklamationen från den andra kongressen för världsmission i Manila 1989 förpliktigar: ”Hela kyrkan är kallad att ta hela evangeliet till hela världen.”
När det här skrivs är förberedelserna i full gång inför den fjärde globala Lausannekongressen i Seoul. Min förhoppning är att även denna ska få fungera som vitamininjektion för det globala missionsarbetet – och därmed också här hemma i Sverige. Min personliga övertygelse är nämligen att Sverige har en fortsatt viktig roll att spela i missionen, både som sändande nation och som mottagare av migrantströmmar från världens alla hörn.
Läs på varldenidag.se
