Förr i tiden gjorde man ibland ett tillägg när man skrev ett nytt årtal, till exempel i en dagbok eller en historisk skildring. Man skrev ”i nådens år”. Orsaken till detta var att man var medveten om att varje nytt år är en gåva från Gud – ja, att varje nytt andetag är ett uttryck för Guds oförtjänta nåd. Det liv vi har fått att leva är en gåva från Skaparen av himmel och jord.
Även år 2023 är med andra ord ett nådens år. Ett år som vi får ta emot ifrån vår Herre, för att förvalta till hans ära. Och ingenting förhärligar Fadern så mycket som att vi håller hans son Jesus Kristus högt. Som Jesus själv uttrycker det: ”Min Far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar” (Joh 15:8).
Som lärjungar till Jesus har vi därför goda skäl att tala om vår Mästare. Och för många av oss är det just detta som har varit fokus under den gångna julhelgen. Näst våra egna liv är det ju barnet i Betlehems krubba som är den största och mest dyrbara gåva vi har blivit givna som människor. Jesus är Guds son, och kan som sådan beskrivas som Livet självt. Ja, som Nåden i egen hög person.
”Se, min tjänare som jag stöder, min utvalde som min själ glädjer sig över”, skriver profeten Jesaja. ”Jag har sänt min Ande över honom. Han ska utbreda rätten bland hednafolken. Han ska inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå ska han inte krossa, en tynande veke ska han inte släcka. Han ska i trofasthet utbreda rätten” (Jes 42:1–3; jfr Matt 12:18–21).
Och lite senare: ”Jag ska bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken, för att du ska öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker” (Jes 42:6–7).
Om denna Frälsare behöver vi tala – mycket, innerligt och personligt. Ett möte med Jesus kan kan nämligen förvandla våra liv i grunden. Vi går från evig förtappelse till frälsning. Från mörker till Guds underbara ljus. Från syndaskuld till andlig frihet.
Men som julens evangelium också visar, är Guds nåd förknippad även med en annan sida av Jesu person – en sida som står extra mycket i fokus under kommande helg. Denna sida har med Jesu konungslighet att göra. På trettondagen minns vi de vise männen från Österlandet som hyllade Jesus med gåvor av guld, rökelse och myrra. Gåvor som bara anstod en kung.
Den här dimensionen kan anas redan i Jesajas profetia om Herrens tjänare. ”Han ska utbreda rätten bland hednafolken”, skriver profeten. Och att utbreda rätten, det är just en konungs uppgift. Tänk på kung Salomo, som gick till historien för sin förmåga att skipa rätt bland sina undersåtar!
Några verser senare i Jesaja 42 får det här en mycket dramatisk tillämpning. Det står nämligen att Herren reagerar med vrede på människornas orättfärdighet: ”Herren drar ut som en hjälte, han eggar upp sig med en krigares iver. Han ropar högt, han höjer härskri och visar sin makt mot sina fiender. Länge har jag tigit, jag höll mig stilla, jag lade band på mig. Men nu ska jag skrika som en barnaföderska, jag ska flämta och flåsa på samma gång. Jag ska ödelägga berg och höjder och låta allt deras gräs torka bort” (Jes 42:13–15).
Dessa ord beskriver alltså samme Herre som i början av kapitlet framställdes som blidheten själv. Och i detta finns en lärdom för alla Jesu lärjungar: Barnet i krubban är också den rättfärdige kungen. Han som är Nåden förkroppsligad, är också Sanningen i egen hög person (se Joh 1:17). Lammet är Lejonet av Juda (se Upp 5:5–6). Samtidigt.
Låt oss därför ha båda dessa sidor av Jesu personlighet i minnet under 2023. Låt oss tala mycket om Jesus, både som vår Frälsare och som vår Kung. Låt oss som enskilda och som församlingar förkroppsliga vår Mästares egenskaper, både som den nådens och som den rättfärdighetens budbärare han vill vara i den här världen.
Allt annat är en obiblisk reducering av den Herre som vi tillber.
Läs på varldenidag.se
