– Jag har sjungit den här sången väääldigt många gånger …

Redan tonfallet förrådde att mannen saknade entusiasm över sitt alster. Vi stod i FriZon-ladan på Torp och lyssnade på Kevin Max, före detta medlem i musiktrion dcTalk, och sången i fråga var ”Jesus Freak” – en av 90-talets största kristna musikhits, frikostigt spelad även i sekulära radiokanaler. Men den här gången levererad av endast en av de tidigare bandmedlemmarna, och därtill med vad som närmast kan beskrivas som en suck.

Det kan förstås finnas olika skäl till att en artist känner sig less på en låt som han har framfört under lång tid. Men i det här fallet var det nog ändå själva texten som utgjorde problemet. Kevin Max hade under lång tid uttryckt irritation över att betecknas som en ”kristen artist” och över dcTalk som ett ”kristet band”. Nyligen hade han dessutom gått igenom en smärtsam – och från hans sida oönskad – skilsmässa.

Att i ett sådant sårbart läge behöva sjunga en låt med texten ”What will people think when they hear that I’m a Jesus freak?” stod inte högst på önskelistan.

Som soloartist var det också tydligt att Kevin Max valde att utforska en delvis annan del av tillvaron. Med sin nasala röst och med en stor variation i uttryckssätt – både i fråga om musikstil och konstnärlig framtoning – gav han ut skivor som markant skilde sig från det mesta inom CCM-industrin (Christian Contemporary Music). Den första skivan efter skilsmässan hade namnet The Imposter, och ungefär där tappade jag och Kevin Max kontakten.

Tack vare Spotify har jag dock tagit upp tråden på nytt. Det började med att jag fick höra om en EP vid namn Serve Somebody. Alltså den gamla Bob Dylan-klassikern med en minst sagt radikal text (”It may be the devil or it may be the Lord, but you’re gonna have to serve somebody”).

Hela skivan visade sig vara lika radikal i sina texter, och jag började fördjupa mig även i Maxs övriga produktion. Det här är en man som aldrig låter en ny skiva låta likadant som den förra, så det är svårt att vara lika förtjust i allt. Men just nu lyssnar jag en del på hans skiva Broken Temples, där ett överraskande bonusspår heter Freak Flag och vars text bland annat lyder: ”Let your freak flag fly so high …”

Låten är sannolikt skriven med glimten i ögat – och kanske också med ett visst mått av ironi – men det är ändå inte en text som Kevin Max skulle ha sjungit när han besökte FriZon 2002!

Och det får mig också att reflektera vidare. För det finns ju för oss alla något själsdödande när vi blir inpressade i en mall där vi inte är bekväma. Där former eller förväntningar gör att vi måste kompromissa med vilka vi egentligen är. I dessa lägen kan vi behöva ta någon form av paus för att hitta tillbaka till oss själva och vår tro. För Kevin Max var det tydligt att hans år med dcTalk – och kanske minst lika mycket: som affischnamn i den kristna musikindustrin – skapade för trånga ramar för honom själv. Detta gjorde att en hel del gamla fans tittade snett på honom. Ja, i vissa fall dömde de faktiskt ut honom som avfälling.

Men när han efter ett tag började få andas lite friare, och inte längre kände sig styrd av alla mallar som tidigare hade lagts på honom, hittade han tillbaka till sin frimodiga tro. Han kunde till och med uppmana sina fans att välja mellan Gud och djävulen och att ”hålla sin freak-flagga högt”.

Här tror jag därför att det finns något att lära även för oss som inte befinner oss i musikbranschen. Visst ska vi vara glada för artister som har en hög kristen bekännelse. Och i församlingen ska vi peka mot ett tydligt centrum, där vi får samlas kring och beröras av den uppståndne Kristus.

Men varje sammanhang är också bärare av en kultur som inte alltid är synonym med själva tron. Och ibland kan vi behöva tillåta varandra att utforska helt andra uttryck för tron än dem vi själva känner oss hemma i. En annan liturgi, kanske. Eller en annan teologisk tradition.

Det här kan självklart kännas som ett risktagande, eftersom vi samtidigt ”släpper kontrollen” om varandra i gemenskapen. Och tanken är ju inte att vi ska sluta bry oss eller sluta stötta varandra i frågor som har med lärjungaskapet och den kristna livsstilen att göra.

Men kristen tro kan ändå bara fördjupas i frihet. Det måste alltid finns en möjlighet att säga både ja och nej. I bästa fall visar det sig – som för Kevin Max – att vi på så sätt får tillbaka just det syre som vi behövde för att ärligt och med glädje kunna bekänna: ”I don’t really care if they label me a Jesus freak? There ain’t no disguisin’ the truth.”

 

Fotnot: Innan sommaren tog Kevin Max ett nytt steg på sin andliga resa, då han på Twitter för första gången beskrev sig själv som ”Exvangelical” (före detta evangelikal). Detta kan man förstås ha åsikter om, men det förtar inte poängerna i denna artikel.