”Skolan ska vara en plats för kunskap och kritiskt tänkande, inte religiös påverkan. En elev ska vara fri att forma sin egen uppfattning och framtid.” Orden är hämtade från Socialdemokraternas Facebook-sida, och publicerades i anslutning till deras pressrelease om att partiet vill förbjuda religiösa friskolor.

Efter detta har debattens vågor gått höga, både här i Världen idag och i andra media. Påfallande många röster har uttalat sig negativt om partiets utspel, och sannolikheten att det blir omsatt i praktiken får betraktas som liten – i alla fall på nationell nivå.

Det problematiska är dock inte bara det som har stått i centrum av den hittillsvarande debatten – såsom Socialdemokraternas missuppfattningar om kristna skolors effekt på dem som går där, eller på det närsamhälle som de är en del av. Inte heller är det bara deras ointresse för Europakonventionens formuleringar om föräldrarnas rättigheter, där man i praktiken sänder signalen att det är staten som är de verkliga ”ägarna” av våra barn och unga.

Nej, här finns också en fullständigt ohistorisk förståelse av kristen tro som något väsensskilt från ”kunskap och kritiskt tänkande”. Dessutom finns det här en blind fläck som i vår postmoderna kultur riskerar att få större och allvarligare konsekvenser än kanske någonsin tidigare. Vi tar dem i tur och ordning.

Att religiös påverkan skulle stå i motsats till kunskap och kritiskt tänkande måste betraktas som en ganska unken hållning, men den har varit utbredd i Europa sedan upplysningstiden. Förvisso fanns det mycket som på denna tid behövde vädras ut ur det samtida kyrkosystemet, men på kuppen la upplysningsfilosoferna grunden till en världsbild som utan evidens ställer begreppen tro och vetande mot varandra.

En enkel historielektion är allt som behövs för att slå fast att denna verklighetsbeskrivning är felaktig. Det moderna utbildningssystemet växte nämligen fram inom den kristna kyrkans hägn. Till en början genom lärda munkar och nunnor, och längre fram genom lokala församlingar – inte minst i länder som blivit präglade av den lutherska reformationen.

Men inte nog med det. Ett detaljerat studium av de mest framträdande vetenskapsmännen under den vetenskapliga revolutionen (andra halvan av 1500-talet och en bit in på 1700-talet) ger vid handen att så gott som alla dessa var personligt kristna. Ännu mer anmärkningsvärt är kanske att nästan två tredjedelar skulle kunna betecknas som hängivna kristna, så till vida att de hade ett starkt och dokumenterat engagemang för sin tro. Så mycket för att kunskap och kritiskt tänkande skulle stå i motsats till religiös fromhet, eller till en kristen världsbild!

Den blinda fläcken, då? Jo, en av de saker som den kristna tron bidrar med är en referenspunkt utanför oss själva. I motsats till vad som ofta hävdas kan Bibelns tal om Jesus som Sanningen, och om Guds ord som oberoende av våra åsikter och känslor, få fungera som en sporre just till den typ av sanningssökande som stod i centrum av den vetenskapliga revolutionen.

Mot detta kan ställas den postmoderna kulturens tendens att sätta individens åsikter och känslor i centrum. I spåren av denna världsbild tenderar sanningen att betraktas som relativ, och i stället för kunskap och kritiskt tänkande får vi tyckande och värdenihilism. Allt är sant och inget är sant – och därför kan jag göra precis som jag vill.

”Dåren säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Gud’”, står det i Psaltaren. Och i Ordspråksboken: ”Den som fruktar Herren lever rättsinnigt, den som föraktar honom går krokiga vägar.” Tron på Gud torde därmed ge den bästa tänkbara förankringen både i det här livet och i det kommande.

Som kristna har vi följaktligen ingenting att skämmas för i mötet med Socialdemokraternas propaganda. Möjligen kan vi fråga oss om vi är så förankrade i vår Herres lära att vi verkligen odlar den kultur av kunskap och kritiskt tänkande som vår tro förpliktigar oss till!

Läs på varldenidag.se