Terrordådet i Manchester får en hel värld att rysa i förfäran. Den brittiska polisen talar om det hela som ett ”illdåd”, och premiärminister Theresa May förkunnar att attacken ”utmärks av sin motbjudande och vedervärdiga feghet, som avsiktligt riktade sig mot oskyldiga och försvarslösa barn och ungdomar”. Man kan inte annat än hålla med.
Samtidigt finns det en elefant i rummet, som åtminstone Sveriges Television inte tycks ha något större intresse av att förhålla sig till. Nämligen den ideologiska kopplingen mellan den 22-åriga Salman Abedis självmordsattack och religionen islam. I ett inslag i Aktuellt den 25 maj talade man exempelvis om Abedi och hans terroristkollegor som ”radikaliserade britter” – som om vilken engelsman som helst skulle riskera att bli självmordsbombare om han bara ”radikaliserades”.
Sanningen är dock en annan – för detta har i hög grad med religionen islam att göra. En överväldigande del av alla muslimer är lyckligtvis fredsälskande människor, och det vore ett grovt övertramp att ens antyda att varje muslim är potentiell terrorist. Så är det inte! Men lika orimligt är det att förneka att fröet till den typ av terroristhandlingar som vi på senare tid har blivit vana vid, har blivit planterat av islams egen grundare – nämligen Muhammed, som hann utkämpa hela 86 militära slag under sitt liv här på jorden.
Att det finns olika faktorer som bidrar till att unga män och kvinnor, som ofta är uppvuxna i Europa, dras till den islamistiska ideologin är självklart. Från vänsterhåll har man normalt brukat hävda att det handlar om fattigdom och social marginalisering, men vid det här laget finns det faktiskt flera undersökningar som slår fast att majoriteten av alla självmordsbombare ligger över genomsnittet i fråga om utbildning som ekonomisk standard. De flesta som har rekryterats till terrorgruppen IS tycks därmed ha lockats dit av ett religiöst budskap: att det är goda muslimers skyldighet att kämpa mot islams fiender.
Denna bild bekräftas även av annan forskning. Kriminologen Christian Pfeiffer ledde för några år sedan en undersökning av 10 000 invandrarungdomar i Tyskland i åldrarna 14–16 år, som visade att de med muslimsk trostillhörighet var märkbart mer våldsbenägna än de med kristen dito. Ännu mer intressant var att sambandet såg ut så att ju mer ”religiös” man betraktade sig som muslim, desto mer våldsbenägen var man, medan det bland kristna ungdomar var motsatsen som gällde: ju mer överlåten man var till sin religion, desto mindre våldsbenägen var man. Forskargruppens egen förklaring till detta var dels den skeva mansbilden i muslimvärlden, dels att imamer i sina predikningar och i sin undervisning i muslimska friskolor hetsade till våld mot otrogna och till jihad mot Västerlandet.
Helt i linje med detta kunde BBC för ett par år sedan publicera en studie bland brittiska muslimer där 45 % svarade att det harmonierar med islams mittfåra att predika om våld mot väst, där 27 % svarade att de hade ”viss sympati” för motiven bakom Charlie Hebdo-attacken i Paris och där 11 % svarade att de själva sympatiserade med människor som vill slåss mot västerländska intressen. 24 % svarade även att våld mot dem som publicerar Muhammedbilder är försvarbart. Ungefär samma svar har framkommit av tidigare brittiska undersökningar.
Vad är då syftet med att lyfta fram denna typ av statistik? Jo, det är bara när man nämner saker vid deras rätta namn som man på allvar kan börja jobba med ett problem. Det är också bara då som man kan avkräva ett verkligt ansvar. Från muslimska företrädare finns det exempelvis ett ansvar att tydligt signalera att våld mot de otrogna visserligen kan motiveras utifrån Koranen, men att det är orimligt att i dag hålla fast vid dessa uppmaningar.
Detta var också det budskap som Donald Trump levererade i sitt möte med ett 50-tal arabiska och muslimska statsöverhuvuden i Riyadh i söndags. Han var mån om att inte lägga kollektiv skuld på muslimvärlden för de islamistiska grupperingar som huserar där, och som ofta ses som ett stort problem även av länderna själva. Däremot var han tydlig med att dessa måste ”drivas ut” snarare än legitimeras av de religiösa företrädarna.
Exakt hur problemet med den militanta islamismen ska hanteras är det nog ingen som vet. Men att låtsas som att den i grunden inte har någon koppling till islam är en återvändsgränd. Som aposteln Paulus uttrycker det: ”Vi kan ju inte göra något mot sanningen, utan bara för sanningen.”
