Till och från under kyrkans historia har det dykt upp läror som förkunnar alla människors slutgiltiga frälsning. Till de mest kända företrädarna för detta synsätt hör kyrkofadern Origenes (185–254 e Kr), och under det femte ekumeniska kyrkomötet i Konstantinopel år 553 såg man sig tvungen att uttala sin förkastelsedom över denna lära, som brukar gå under beteckningen apokatastasis eller ”alltings återställelse”.
Detta hindrar dock inte att tron på alla människors frälsning är ett utbrett fenomen även i vår tid. Särskilt i Svenska kyrkan, men allt mer också i delar av frikyrkan och den karismatiska rörelsen.
Det finns mycket man kan kommentera i anslutning till apokatastasisläran, men här och nu kan vi smalna av det till två av de bibelverser som står i centrum av den universalistiska teologin, nämligen Paulus uttalanden i Romarbrevet och Första Korinthierbrevet om en försoning för ”alla människor” och att Gud en dag ska bli ”allt i alla”(Rom 5:18; 1 Kor 15:28).
Ska Paulus ord i dessa verser tolkas som att frälsningens effekt är lika universell som syndafallets effekt? Kommer alla människor till sist att bli frälsta?
Allra först kan vi konstatera att det självklart finns något tilltalande i denna förståelse av bibeltexten. Visst vore det underbart om alla människor i slutändan blev frälsta! Från universalistiskt håll är man också snabb att påpeka att en sådan teologi harmonierar väl med Bibelns tal om Gud som både allsmäktig och god. Faktum är att man ifrågasätter att Gud ens kan vara allsmäktig och god om han inte ”förmår” att se till att alla människor blir frälsta.
Men vad man då glömmer bort är att Guds ord konsekvent tar också synden och alla människors fria vilja på allvar. Syndafallet är helt enkelt en mycket större katastrof än vi i många fall vill erkänna. Mänsklighetens uppror mot sin Skapare kastar världsordningen över ända. Samtidigt är det just på grund av sin kärlek som Gud inte vill köra över oss människor genom att tvinga sig på oss mot vår vilja.
Vissa universalister löser detta dilemma genom att skilja mellan ett kommande jordiskt gudsrike (tusenårsriket), till vilket bara de omvända har tillträde, och himlen, till vilken alla människor en dag ska komma. Men det finns ett betydligt enklare sätt att förstå Paulus ord, och det är att försoningen – alltså den juridiska grunden för Guds möjlighet att frikänna oss människor – verkligen omfattar alla; Jesu offer är tillräckligt för att sona hela världens synd. Men när det gäller rättfärdiggörelsen – alltså vårt personliga tillägnande av denna försoning – måste denna tas emot i tro. Till saken hör att just detta budskap som löper som en röd tråd inte minst genom Romarbrevet (exempelvis 1:16–17; 3:21–26 och 4:1–5).
Men Första Korinthierbrevet 15 då? Står det inte svart på vitt att Gud ska bli ”allt i alla”, och måste inte detta betyda hela mänsklighetens slutgiltiga frälsning? Nej. För det första behöver vi även här se till sammanhanget i stort, och där framgår det tydligt att Paulus i första hand redogör för vad som ska ske med de människor som har ”insomnat i Kristus” (15:18; jfr v 23) – alltså de redan kristna. För det andra talar Paulus i samma vers, och flera gånger i brevet i övrigt, om att människor verkligen kommer att gå förlorade (se 1 Kor 1:18; 3:17; 6:10; 9:27 m fl).
Det är förstås med blandade känslor som vi som troende tar del av denna undervisning. Ingen av oss kan väl känna glädje över syndens allvar, så som det förs fram i Nya testamentet. Men fördenskull är det inte rätt att tala om Guds dom över synden som ett ”misslyckande” eller som en motsats till hans godhet och allmakt. Enligt Bibeln triumferar nämligen Gud både i sin roll som domare och som frälsare. I det förra fallet genom att göra slut på ondskan, i det senare fallet genom att ge oss del av sin oförtjänta nåd.
Det är när vi blundar för denna dubbelhet i Bibelns presentation av Herren som vi går vilse i bibeltexterna.