Med anledning av SVT:s Uppdrag Gransknings serie om Knutby har en intensiv debatt förts om vilka lärdomar som kristenheten i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet behöver dra av denna tragedi.

En av de teser som kastats fram är att problemet med Knutby Filadelfia var deras karismatiska andlighet. Och det är ingen tvekan om att vissa saker som försiggick i församlingen hade haft svårt att uppstå i en ickekarismatisk gemenskap. Men trots detta vore det missvisande att beskylla den karismatiska profilen som sådan som församlingens problem. Det är trots allt den karismatiska grenen av kyrkan som visar på störst vitalitet runtom i vår värld, och osunda ledare kan uppstå i vilken del av Kristi kropp som helst.

Nej, det största problemet i Knutby Filadelfia måste rimligen ha med dess ledarskap – och därmed också med dess gruppdynamik – att göra. Man drog helt enkelt till sig ett antal osunda personligheter till sitt ledarskap. Tidigare på denna ledarsida har vi uppmärksammat parallellerna mellan Åsa Waldau och den bibliska personligheten Isebel. Sannolikt får vi här konturerna för delar av den andliga kamp som vi i efterhand vet försiggick i Knutbysekten.

Detta förtar dock inte det faktum att även ”normala” kristna sammanhang kan ha lärdomar att dra från det som skedde i Knutby. Om vi fokuserar på den karismatiska dimensionen tänker jag att några lämpliga riktlinjer för bruket av profetians gåva kan vara följande:

  • Det profetiska får aldrig sättas över det skrivna Ordet. En irrlära som den om Kristi bruds fysiska närvaro i församlingen hade lätt kunnat vederläggas genom ett gediget bibelstudium.
  • Tilltron till karismatiken får inte ställas över förnuftet. Visserligen är det sant att Guds tankar ibland går utövervårt förnuft, men de både kan och bör ändå prövas av församlingen – vilket i sin tur förutsätter en möjlighet till samtal och diskussion. Ytterst är det ledarskapets ansvar att skapa en kultur där det är möjligt att pröva/ifrågasätta också sådant som uttalas med profetiska anspråk.
  • Ett led i denna kultur kan vara att så långt som det är möjligt undvika introduktionsformeln ”Så säger Herren” när profetiska tilltal förmedlas. Detta för att det rent psykologiskt kan kännas svårt att diskutera en hälsning som introduceras på detta sätt. ”Vem är jag att säga emot Gud?”
  • Av samma skäl kan det ibland vara klokt att som ledare hålla inne med att ett förslag man presenterar har kommit till genom en profetisk uppenbarelse. Särskilt i en osund gruppdynamik blir det helt enkelt svårt att förutsättningslöst diskutera en fråga om valet uppfattas stå mellan Guds och människors vilja. Om tanken verkligen var från Gud bör den dessutom kunna få gehör på sina egna meriter – åtminstone om beslutsprocessen marineras i bön.
  • Om hela eller delar av ledarskapet har en stark profetisk tjänst finns det en risk att alla andra slår sig till ro med att ”om Herren har något att säga, då kommer han att tala till dem”. Även här kan man därför behöva signalera att församlingsmedlemmarnas input är önskvärd. Visst ligger det en sanning i att Gud talar på ett särskilt sätt till dem som står i spetsen för ett andligt skeende. Men vi är på tunn is om vi väljer att helt retirera från vårt ansvar att gemensamt fråga efter och pröva Guds tilltal. Också ett korrekt tilltal kan dessutom tolkas på olika sätt, eller kompletteras av tankar och bilder som blivit anförtrodda åt andra. Kanske har just du fått en pusselbit som Guds Ande vill lägga till det stora pusslet?

Ingen av dessa punkter ska som synes tolkas som en tveksamhet till karismatiken som sådan. För egen del säger jag som Mose: ”Om ändå allt Herrens folk blev profeter” (4 Mos 11:29). Men Skriften är tydlig med att det profetiska behöver omgärdas av ordningar (se 1 Kor 14:29–32; 1 Thess 5:20–21), och ovanstående kan därför vara förslag på sådana. ”Sök ivrigt den profetiska gåvan”, skriver Paulus (1 Kor 14:1). Och: ”Gud är inte oordningens Gud” (1 Kor 14:33).

Läs på varldenidag.se