I helgen sändes en dokumentär om ett av Sveriges mest kontroversiella band – hiphopgruppen Kartellen. Det är en märklig resa kantad av missbruk, kriminalitet och politiska kontroverser. Dokumentären ger en inblick i en hård och mörk värld, men visar också på det faktum att musikalisk och poetiska genialitet kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Det är inte för inte som Kartellen har hyllats som en av vår tids viktigaste skildrare av det svenska samhällets skuggsidor.
Men dokumentären stannar inte vid detta. Den skildrar också något annat, och betydligt ovanligare i sammanhanget – nämligen hur Kartellens frontman Sebbe Staxx finner en tro på Kristus och börjar göra upp med sitt eget förflutna. Som tittare tas vi med på lovsångsmöte i församlingen Ichtys där Staxx vittnar om sin vandring med Herren, och vi får höra hur man proklamerar Jesu namn inför en konsert i Ludvika. Vidare får vi höra Sebbe Staxx tala om hur det hat som var en så betydande drivkraft för hans musikaliska gärning har runnit av honom, att han har gått igenom en tuff process av att förlåta de människor som han haft svårt för och att han nu har fått sin identitet i Jesus Kristus i stället för i sin roll som musiker och sångare.
På detta sätt blir dokumentären om Kartellen också ett fantastiskt vittnesbörd – därtill sänt på bästa sändningstid i Sveriges Television. ”Lys upp skuggorna” är temat för programmet, och just detta är vad jag bär med mig efter att ha tittat. Både texterna och språket är delvis mycket grovt, men på något förunderligt sätt är det som att just denna grovhet får evangeliets ljus att träda fram så mycket klarare. Det klassiska evangeliets budskap om synd, skuld och förlåtelse kan helt enkelt inte undgå att beröra där det så uppenbart möter ett behov.
Tack Gud för att du lyser upp skuggorna!
