Sveriges Kristna Råd har kommit med ett nytt upprop angående Sveriges migrationspolitik. Det är lätt att sympatisera med, och du får gärna skriva under på den nyligen upplagda hemsidan.
Juluppropet bottnar i en frustration över alla de barn och unga som kommer i kläm i dagens flyktingsituation. Så långt är allt gott och väl. Samtidigt tror jag att det hade fått en helt annan tyngd om man också hade vågat komma med en analys av hur det kommer sig att vi har hamnat där vi är. Eftersom uppropet problematiserar något som till stora delar måste ses som en ekonomisk och politisk fråga saknar jag helt enkelt de politiska förslag som skulle kunna bidra till en lösning.
Inte helt oväntat är det många med politisk erfarenhet som reagerar på just detta. Stefan Olsson, som är landstingsråd i Uppsala (M), skriver på SVT Opinion:
”Sveriges kristna ledare ber mig skriva på ett upprop för en human flyktingpolitik. De gillar inte de nya regler som Sverige antog under året. De vill gå tillbaka till den gamla politiken med generösare regler för uppehållstillstånd och anhöriginvandring.
Jag är troende kristen och när min kyrkas ärkebiskop, Antje Jackelén, ber mig om hjälp lyssnar jag. När hon också har stöd av nästan alla andra kyrkoledare blir jag än mer angelägen.
Men jag är också politiker, förtroendevald i landstinget i Uppsala län. Som sådan har jag lärt mig att det sällan är en bra idé att skriva under på ett upprop utan att först granska vad det vill säga.
Här föreslår Sverige främsta kyrkoledare en återgång till den gamla flyktingpolitiken. Hur har de tänkt? Har de bedömt kostnaderna? Har de granskat om deras förslag behandlar alla människor lika? Kommer det att hjälpa de mest utsatta? Och finns det stöd för förslaget hos allmänheten?”
Frågor av det här slaget är naturligtvis högst relevanta. Om man med trovärdighet vill påverka den förda politikens riktning, måste man ju också kunna presentera genomförbara politiska lösningar. Men av dessa ser jag inte några spår i Juluppropet.
Samma typ av reaktioner har kommit med anledning av tidigare kristna utspel i migrationsfrågan. Jonatan Lönnqvist skriver till exempel i Svenska Dagbladet:
”Att avstå från att problematisera och i stället kokettera med sin egen godhet var det som ledde till att våra folkvalda till slut tvingades dra i nödbromsen. När vi duckar för svåra frågor är det dessutom ofta de som vi försöker hjälpa, som hamnar i kläm. … Det räcker inte med goda intentioner, det krävs också goda lösningar.”
Expressens Karin Pihl är inne på samma linje, och hon är ännu skarpare i tonen:
”Det finns en grupp människor som förekommer allt oftare i den offentliga diskussionen. På landets kultur- och debattsidor uttrycker de sina åsikter om alltifrån Försäkringskassan till klimatförändringar och migrationspolitisk. Ofta är argumentationen illa underbyggd och dryper av känslosamma utläggningar. Men det gör inget. De har nämligen svurit trohet till fadern, sonen och den helige ande. Har man Jesus på sin sida kan man säga vad som helst utan att räkna med mothugg. … Om företrädarna för Sveriges största kristna rörelse vill komplettera sin andliga verksamhet med samhällsdebatt borde de lära sig att argumentera som vi vanliga dödliga.”
Vi kan naturligtvis ha åsikter om dessa skribenters attityd och politiska hemvist. Men det är svårt att inte ge dem rätt i deras huvudpoäng: Det räcker inte med goda intentioner – det krävs också goda lösningar. Även jag hade därför önskat mer av detta i SKR:s upprop.
Min andra fundering har med prioriteringarna att göra. Får att på nytt ge ordet till Stefan Olsson:
”Den gamla flyktingpolitiken byggde uteslutande på att människor skulle komma till Sverige på egen hand. Av dem som kom var cirka 70 procent män och som kunnat betala stora summor till flyktingsmugglare. De som inte kom till Sverige var kvinnor och fattiga. Hur kan kyrkoledarna mena att detta var en rättvis ordning?”
Även detta tycker jag är en högst befogad fråga. I Sverige har vi ofta en attityd av att de vi just nu råkar ha framför oss också är de mest angelägna att hjälpa. Detta kan förstås ses som en fin hållning, och motsatsen är förskräcklig – att vi hårdnar och inte bryr oss det minsta om dem vi har framför oss. Men i ett större perspektiv riskerar den ändå att bli problematisk. För i något slags objektiv mening finns det ju många människor som vi i Sverige skulle ha betydligt starkare skäl att prioritera än – till exempel – tonårspojkar som har sänts av fattiga familjer i Afghanistan för att ansöka om asyl i Sverige, med förhoppningen att hela familjen ska kunna flytta hit på grund av våra (tidigare) generösa regler för anhöriginvandring. Några exempel skulle kunna vara föräldralösa barn i Aleppo eller svältande barn i Malawi.
”Men man kan väl inte ställa grupp mot grupp?” invänder många mot ett sådant resonemang. ”Vi ska ju göra det ena utan att göra avkall på det andra.” Visst – men visa mig då en politisk lösning som gör detta program möjligt att omsätta i praktisk handling. Den dag jag får ett sådant ska jag med glädje och entusiasm skriva under!
Jag upprepar: Skriv gärna under SKR:s upprop. Det andas en omsorg om individen som absolut går att härleda ur det kristna evangeliet. Men nästa gång vi i Sveriges kristenhet förväntas samlas bakom ett politiskt laddat upprop i migrationsfrågan skulle jag själv önska något mer revolutionärt. Rent konkret skulle jag önska en radikal översyn …
… av vår asylprocess, som innebar att de människor som är mest utsatta fick en möjlighet att ansöka om detta redan i sina hemländer, vilket dels skulle förbättra balansen i fråga om ålder och kön bland våra invandrare, del minska antalet onödiga dödsfall på Medelhavet.
… av vår biståndspolitik, så att finansieringen av UNHCR:s arbete med flyktingläger i närheten av olika konflikthärdar kunde lösas en gång för alla – det är ju ändå där som väldigt många av de mest utsatta brukar fastna.
… av vår integrationspolitik, som inbegrep sådana saker som förenklade regler för bostadsbyggande, fler låglönejobb, gradvis kvalificering in i välfärdssystemen med mera – allt för att göra det möjligt för våra invandrare att så snabbt som möjligt bli delaktiga i samhällsbyggandet.
Personligen är jag övertygad om att stora delar av Sveriges befolkning skulle vara beredd att satsa många miljarder på en sådan här omläggning, bara de fick ett strategiskt genomarbetat förslag att förhålla sig till. Just det som vi i kristenheten har varit alltför dåliga på att presentera.
