Förrförra veckan (14/5) skrev jag en ledare på temat vetenskapligt bevisade skillnader mellan kvinnor och män. Som framgick av texten kan listan på sådana göras lång – alltifrån kromosom- och hormonuppsättningar och de konsekvenser som dessa får för våra kroppar, till de skillnader som på senare tid har påvisats i ”kopplingsschemana” i våra respektive hjärnor.

För vissa är det här en mycket hotfull kunskap. Särskilt besvärande är den för dem som ansluter sig till feminismens konstruktivistiska skola. Som namnet anger menar man här att våra kön är något konstruerat – något som ”görs” snarare än ”är”. Som den konstruktivistiska pionjären Simone de Beauvoir skriver: ”Man föds inte till kvinna, man blir det. Den gestalt som människohonan kommer att anta bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det mellanting mellan hanne och kastrat som kallas kvinna.”

de Beauvoirs tankar är i dag allmängods i många feministkretsar. Visserligen finns det även en feministisk essentialism – som menar att könet existerar i sin egen rätt, oberoende av det kulturella trycket – men åtminstone i universitetsvärlden är detta en marginaliserad grupp.

En av dem som starkt har bidragit till detta är den svenska radikalfeministen Nina Björk. I sin bästsäljande bok Under det rosa täcket går hon till angrepp mot så kallade ”livmoderfeminister” som erkänner ”skillnaderna mellan könen, men inte som en utgångspunkt för att upphäva dessa skillnader, utan som ett argument för att behålla dem, men uppvärdera den ’kvinnliga’ sidan av en naturlig motsättning”. Som konstruktivist drömmer Björk i stället om ”att feminismens nästa steg vore ett försök till upplösning av traditionella föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, ett försök att se könen som ’tillhörande metafysiken’”.

Varför tycker Björk och hennes likar att detta är så viktigt? Till stor del handlar det om en analys av mänsklighetens historia, där det i många fall har varit kvinnorna som dragit det kortaste strået. Ofta har detta motiverats av roller och förväntningar som har begränsat den personliga friheten, och begreppet ”könsroller” har på så sätt fått en smak av förtryck.

Om essentialisternas strategi har varit att att uppvärdera det specifikt kvinnliga, har konstruktivisterna därför gått motsatt väg och tonat ned det specifikt kvinnliga. Eller kanske snarare: de har ifrågasatt att könet över huvud taget spelar någon roll. Följden av detta har ofta blivit ett androgynt ideal, där själva föreställningen om män och kvinnor som olika ses som ett uttryck för förtryck. Biologiska fakta har helt enkelt blivit en del av fiendebilden. För, som Nina Björk skriver: Feminism handlar ”inte om sanningen” utan ”om politik, om makt och om möjligheten att få vara människa mer än en kvinna eller en man”.

Även som kristna bör vi vara tydliga med att kvinnor i många fall har farit illa i den här världen. Många av oss skulle faktiskt hävda att det här är en följd av syndafallet. Därmed är också sagt att de problem som feminismen vill åtgärda kan existera även i kyrkans värld. Låt oss därför inte sopa dessa under mattan!

Även påståendet att det finns kulturella aspekter av vad som är att betrakta som ”manligt” respektive ”kvinnligt” är lätt att skriva under på. Men att köpa synsättet att könet i allt väsentligt är en konstruktion är ändå att gå alldeles för långt. Indelningen i manligt och kvinnligt är trots allt något av det första som Bibeln har att säga om oss människor!

Som kristna behöver vi därför vara på vår vakt inför delar av det feministiska tankegodset. Inte minst gäller detta när vi stöter på tanken att sann jämlikhet mellan män och kvinnor förutsätter att vi alla i grunden är lika. I Bibeln framställs inte våra könsskillnader – eller andra aspekter av skapelsens mångfald – som ett hot. Mer än något annat framställs de i stället en tillgång, och något för oss alla att bejaka.

Läs på varldenidag.se