Som lärjungar till Jesus Kristus förutsätter jag att vi är positivt inställda till andra länder och kulturer. Rasism eller främlingsfientlighet har inget som helst i den kristna kyrkan att göra. Tvärtom har vi goda skäl att bejaka den mångfald som sätter sin prägel på den här världen, och som visar sig i olika språk, kulturer och hudfärger. Självklart utan att bejaka alla enskildheter i dessa kulturer, eftersom hela Guds skapelse har blivit präglad av synden – inklusive vårt eget land.

Vikten av god integration

Samtidigt är det ofrånkomligt att en god integration av de människor som invandrar till Sverige förutsätter dels en grundläggande förståelse för vår majoritetskultur, dels en förmåga att ta sig fram på det svenska språket. Inte minst när det kommer till försörjning är det nämligen en klar majoritet av Sveriges arbetsgivare som vill ha svensktalande arbetstagare; självklart vill de också ha personal med kompetens för sina respektive yrken.

Mot denna bakgrund är det nedslående att ta del av aktuell statistik. Under de senaste åren är det bara 65 procent av alla invandrarkvinnor som påbörjar SFI (svenska för invandrare), och av dessa är det bara hälften som fullföljer. Av dem som fullföljer SFI, oavsett kön, når cirka 30 procent det som kallas nivå D; detta innebär att man kan läsa svenska som en förstaklassare. Samtidigt har Sverige avskaffat nästan alla så kallade okvalificerade jobb. Det är inte konstigt att hela 98 procent av våra nyanlända behöver socialhjälp när de är klara med etableringsfasen – alltså när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden!

Poängen med detta är inte att peka finger åt våra invandrare. Många av dessa gör förstås så gott som de kan. Självklart blir det också bättre med tiden, även om det i snitt tar 30 år innan arbetslösheten bland utrikes födda utan gymnasieutbildning har sjunkit till samma nivå som för inrikes födda. Men jag tar upp detta för att illustrera den utmaning som ligger inbyggd i integrationsfrågan. Framför allt visar det ju att frågan om hur många människor som vi kan ta emot i Sverige inte bara handlar om pengar, utan i minst lika hög grad om sådant som utbildningsplatser, lärare, bostäder och arbetstillfällen.

Min egen lösning

Vad är då min egen ”lösning” på denna vittomfattande problematik? När jag tidigare skrev i detta ämne på Världen idags opinionsblogg sammanfattade jag min hållning i sju punkter. Jag gör detsamma även här:

1) Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva fly vare sig från krig eller svält. Dels genom katastrofbistånd, dels genom stöd till sådana projekt som gör att samhällen och ekonomier kan utvecklas i rätt riktning (hjälp till självhjälp). Som tidigare har nämnts har en av de i särklass effektivaste åtgärderna visat sig vara att ge stöd till ett fungerande företagsklimat – det är nämligen så som den gemensamma välfärden kan byggas ut på plats.

2) Så långt som det är möjligt bör vi i detta arbete använda oss av organ som FN och EU, som har kommit till med bland annat detta syfte. Dessa behöver med andra ord få den finansiering som de behöver för sina insatser.

3) Vi bör även fortsätta att sätta press på övriga EU-länder, för att på så sätt fördela ansvaret för de människor som söker sig hit till Europa – och särskilt då de som är regelrätta flyktingar. Kanske borde vi också överväga flyktingläger på vår egen kontinent, om inte annat för att minska Turkiets makt över vår gemensamma politik?

4) De människor som trots allt kommer till Sverige – antingen tillfälligt i väntan på asylprövning, eller som har fått sin asylansökan beviljad – bör få det varmast tänkbara mottagandet. Både som kristna och som medmänniskor har vi ett ansvar både att möta tillfälliga besökare med värme och att hjälpa människor med permanent uppehållstillstånd till en god integration. Samtidigt behöver vi korta ned handläggningstiderna hos våra myndigheter, eftersom ett avslag alltid blir svårare att hantera ju längre tid som har gått.

5) Som kristna har vi en självklar kallelse att också dela evangeliet med dessa människor, oavsett hur länge de får stanna i Sverige. Parallellt med detta får vi förstås verka för en fortsatt och fördjupad förvandling av världens alla nationer genom mission och evangelisation. Vidare har vi en uppgift att försvara våra kristna syskon som riskerar att utvisas till länder där de kan förföljas eller dödas för sin tros skull.

6) När flyktingströmmarna blir så stora att vi inte mäktar med dem utifrån vårt nuvarande samhällssystem får vi se det som ytterligare en morot att kraftsamla för att skapa drägligare villkor i de krisdrabbade ländernas närområden – om inte annat för att behovet av att ta sig till Europa ska upplevas som mindre akut.

7) Redan utifrån vår nuvarande situation behöver vi även verka för ett systemskifte på så sätt att vi introducerar enklare (och lägre betalda) jobb, enklare bostäder med mera. Detta för att undvika det utanförskap som riskerar att uppstå för de människor som inte har vad som krävs för att ta sig in på den svenska jobb- och bostadsmarknaden.

Och om jag får drömma …

Om jag skulle drömma helt fritt skulle jag dock vilja se en ännu mer dramatisk förändring. Jag skulle vilja se ett ekonomiskt system som i betydligt lägre grad än det vi i dag har vant oss vid har onödig konsumtion som motor. Jag skulle vilja se en våg av generositet som innebar att satsningar med fokus på utbildning, sjukvård och församlingsbyggande aldrig saknar pengar. Jag skulle vilja se politiska ledare som var fria från korruption, och som inte lät sin egoism och sina stridigheter gå ut över den egna befolkningen. Jag skulle vilja se en mänsklighet som var så ren i sina motiv, att det aldrig behövdes ”piska” utan bara ”morot” för att bli motiverad till förkovran och arbetsflit.

Just denna värld har vi dock inte sett till än, och med all sannolikhet kommer den inte att infinna sig förrän en ny himmel och en ny jord upprättas vid Jesu återkomst. I väntan på detta får vi därför göra det bästa vi kan av den värld vi har, och den i synd fallna mänsklighet som lever här.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 170313