Det är länge sedan västvärlden var så polariserad som den är i dag. Inte främst i traditionell mening mellan höger och vänster, kapitalism och socialism, utan genom att det politiska etablissemanget har blivit allt mer utmanat av ytterlighetsrörelser. Populister vinner terräng på de etablerade partiernas bekostnad, och en allt större andel av Europas och USA:s befolkning upplever att de frågor som de själva prioriterar inte tas på allvar av deras politiska företrädare – att de uppfattas som för kontroversiella för partierna att ta tag i.

Ett tydligt exempel på detta är den glödheta frågan om invandring och migration. Och här kompliceras bilden av ett antal mer eller mindre sammanhängande faktorer:

Å ena sidan har vi det desperata läget i flera av vår tids krigshärdar, med det sönderbombade Syrien som det just nu värsta exemplet. Å andra sidan har vi den enorma utmaningen inte minst i Sverige med integrationen av alla de människor som har beviljats asyl.

Å ena sidan har vi den bibliska kärlekstanken, som lyfter fram ideal som gästfrihet, generositet och tolerans. Å andra sidan har vi ett antal komplicerade och minerade frågor, inte minst med koppling till religionen islam – såsom terrorism, jihadism, heltäckande slöjor och sharia-lagar.

Detta och mycket annat samverkar till att göra ”invandringsfrågan” till en av vår tids mest svårlösta samhällsutmaningar. Men samtidigt är det en fråga som vi omöjligt kan skjuta på framtiden. Först och främst för att det är nu som den pågår – det är nu som flyktingströmmarna är större än någonsin i mänsklighetens historia. Men också för att alternativet till att på ett ansvarsfullt sätt ta sig an frågan inte är att ”vänta och se” – utan att på ett ansvarslöst sätt ta sig an frågan. Något som i sin tur kommer att öka spänningarna ytterligare, och sannolikt också ge de populistiska partierna en ännu starkare position.

Nåd eller sanning?

Polariseringen när det gäller dessa frågor har fått ett insteg även i den kristna församlingen. För varje kristen bör det ju vara en självklarhet att vi ska göra vad vi kan för att den här världen ska bli en bättre plats att leva i. Vi ska älska vår nästa som oss själva. Samtidigt har synen på invandring och migration blottlagt ett antal helt andra frågor där vi gör påfallande olika bedömningar som kristna – men där vi ändå kan vara väldigt säkra på att just vårt sätt att se på saken är det ”mest kristna”.

Det kan handla om synen på den kristne och staten, där den anabaptistiska hållningen är på kollisionskurs med den lutherska. Den förra betonar att lärjungaskapets etik ska levas ut till fullo även i det civila samhället – och att vi i händelse av konflikt mellan bergspredikan och våra civila plikter måste träda tillbaka och i nödfall isolera oss från det gemensamma samhällsbygget. Den senare betonar skillnaden mellan det så kallade andliga och världsliga regementet, och att vi som samhällsmedborgare kan hamna i situationer där vi faktiskt måste agera på ett sätt som vore förkastligt om det hade gällt kyrkans och missionens sak.

Det kan också handla om synen på vad som i grunden är ett kärleksfullt agerande. Är det kristna kärleksbudskapet synonymt med att hela tiden vara ”snäll” och inte ställa några krav? Eller är det tvärtom att utmana människor att ta ansvar, och att – när så inte sker – se till att det får kännbara konsekvenser? Den här typen av frågor kan sägas splittra Sveriges kristenhet i alltifrån synen på uppfostran till synen på vårt samhällsbyggande i stort. Den knyter även an till den traditionella höger–vänster-skalan, och den får konsekvenser för flera av de delfrågor som kan sägas rymmas i den övergripande ”invandringsfrågan”.

Med ett mer teologiskt språk kan man också säga att det i kyrkan finns en spänning i vårt förhållningssätt till begreppen nåd och sanning. Många kristna skulle utan att tveka säga att det är nåden som är den allt annat överskuggande principen i det kristna livet. Andra skulle med precis samma grad av självklarhet säga att nåd utan sanning är något i praktiken otänkbart, och att en offentlig debatt som viker undan från besvärliga fakta därför måste vara att betrakta som ohållbar – att vi helt enkelt gör frågorna en otjänst om vi väljer att behandla dem utan att först vilja ha alla fakta på bordet.

Är nationalstaten ond?

Ytterligare en fråga som har konsekvenser för hur vi väljer att nalkas det som kan beskrivas som ”invandringens dilemma” har med vårt förhållningssätt till nationalstaten att göra.

En stor grupp människor har i dag kommit att betrakta denna som orättfärdig, eftersom den utgår från ett samhällskontrakt som inte kan föras över till hur många människor som helst – utan i första hand till de som är födda inom landets gränser, och i andra hand till de som under reglerade omständigheter har beviljats asyl.

Som jag skrev i min ursprungliga artikel går det här synsättet tillbaka på ett synsätt där ”mänskliga rättigheter” trumfar över alla nationella gränsdragningar, och där en (national)stat inte kan sägas ha några förpliktelser mot sina egna medborgare som den inte också har mot fattiga människor som knackar på och vill ha sin del av den välfärd nationalstaten har byggt upp.

I min nästa artikel kommer jag att problematisera detta tänkande, och även försöka visa på att det är fullt möjligt att vara trogen Guds ord utan att betrakta nationalstaten som ond.

Ursprungligen publicerad i Världen idag 170220