Coronakrisen är på allas läppar. Konstigt vore det annars. En smittspridning av detta slag väcker praktiska såväl som existentiella frågor till liv, och värst av allt är i många fall ovissheten. Lika skräckinjagande som risken att bli smittad är förlusten av personlig kontroll, och antagligen är det just detta som gör krisen så pass omskakande. Den har med rätta blivit jämförd med ett krigstillstånd.
Men med detta sagt kan vi också behöva ta ett steg tillbaka och analysera. Vad är det som blottläggs i coronakrisens spår? Tre saker förtjänar ett särskilt omnämnande, och de kommer alla att få långtgående konsekvenser.
Den första har med synen på nationen att göra. De senaste åren har det varit inne att tala nedsättande om nationsgränser. En större solidaritet än den till nationalstaten har efterlysts, och i migrationsströmmarnas spår har även EU betraktas som en alltför snäv gemenskap att värna.
Det finns mycket som är lovvärt när det gäller detta, och som kristna behöver vi ständigt tänka utanför boxen – oavsett om det handlar om nationsgränser eller bara våra kyrkväggar. Men i nöden prövas våra prioriteringar, och det är talande hur snabbt samordningen inom EU havererade när pandemin var ett faktum. I slutändan står trots allt politikerna till svars för sina egna väljare, och folkets tålamod med ledare som sätter sin nation i andra hand är obefintligt. Så nej, det är inte bara USA som tänker ”America first”. Så tänker de flesta när de upplever att de står inför ett allvarligt hot.
Det andra som blottläggs i coronakrisens spår är hur vi värjer oss för att ställa behjärtansvärda ändamål mot varandra, samtidigt som det är just detta som våra politiker snart kommer att tvingas att göra. Ett av förra veckans mest uppmärksammade debattinlägg skrevs av Tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius, som på SvD Brännpunkt slog fast: ”Vi är på väg in i en katastrof som är ännu värre än den vi just nu försöker att undvika.” Med detta syftade hon på nuvarande krishantering, som enligt Hessius riskerar att få ”okontrollerbara” konsekvenser för världsekonomin.
Och i grunden är ju detta en fråga om matematik. Om massarbetslösheten breder ut sig, och om tusentals små och medelstora företag går i konkurs, kommer vi under överskådlig tid att förlora möjligheten att finansiera delar av vårt nuvarande sjukvårdssystem. Den lovvärda viljan att begränsa spridningen av corona kan alltså leda till betydligt fler döda än vad som blir fallet genom epidemin i sig – helt enkelt för att vården kommer att utebli för tusentals andra svenskar som hade behövt den under kommande år.
Nämnde jag förresten flyktingströmmarna? Visst har det varit märkligt tyst om dessa på sistone? Räkna med att det kommer att förbli så under överskådlig framtid. Ingen politiker i Sverige eller Europa kommer på kort sikt att få gehör för någon utökad invandring. Vilka blir konsekvenserna av detta?
Det tredje och sista området har med det apokalyptiska perspektivet på vad vi just nu bevittnar att göra. Ingen som kan sitt Nya testamente kan vara helt tagen på sängen av det vi upplever i dessa dagar. Jesus själv talar om ”födslovåndorna” som ska föregå hans andra tillkommelse, och Uppenbarelseboken talar om sigill och basuner och vredesskålar.
Tiden och stunden för Jesu återkomst bör vi vara försiktiga att sia om. Men den mest intressanta frågan är kanske ändå den här: Vad krävs för att en nation ska falla ner på knä? Vad krävs för att vi alla ska inse vårt behov av en kraft som är större än vår egen?
I svenska medier har det raljerats över USA:s vicepresident Mike Pence, som enligt uppgift samlade sin insatsstyrka för coronabekämpning till bön. Men är inte bön till Gud den mest sunda reaktion som man kan tänka sig? Självklart inte som ersättning för att samla in fakta och rådgöra med experter. Men som en enkel grundinsikt: Ingen av oss klarar det här i oss själva.
Om coronakrisen kunde föra även våra politiker till en sådan insikt, är det kanske värt de skakningar som vårt samhälle går igenom.
Läs på varldenidag.se