Ett av de största orosmoln som hänger över vår regering, i alla fall om man ska tro dess kritiker från vänsterliberalt håll, har med kulturpolitiken att göra. I valrörelsen var det i första hand Public Service som stod i fokus, där en ofta upprepad farhåga var att Sverigedemokraterna skulle skära i anslagen till och/eller öka den politiska styrningen av SVT, SR och UR.
På senare tid är det dock en annan fråga som har debatterats i medierna. Nämligen det lämpliga i att låta offentligt finansierade institutioner – mer specifikt kommunala bibliotek – upplåta plats i sina program för så kallade drag queens: män utklädda till kvinnor i en lika iögonfallande som sexuellt utmanande utstyrsel.
Innan vi säger något mer om detta kan det dock vara värt att kommentera själva grundfrågan: Är politisk styrning av kulturen av ondo? På detta måste svaret vara nej. I Sverige har vi länge haft regeringar med kulturpolitiska ambitioner.
Lika sant är dock att vänsterliberala politiker har varit mer klåfingriga än allmänborgerliga när det gäller detta. I närtid kan vi påminna oss om den miljöpartistiska kulturministern Alice Bah Kuhnke, under vars tid i regeringen det skrevs direktiv om att statliga museer skulle påverka besökarna i politiskt laddade frågor som resursfördelning, klimat, mångfald, hbtq, demokrati och migration.
Och då har vi ju bara nämnt toppen av den kulturpolitiska hierarkin. Ett minst lika stort problem är nämligen de kulturkrigare och lobbyister som är verksamma på andra nivåer i politiken – liksom på kulturinstitutionerna själva.
Detta alltså medan borgerligt sinnade har varit trogna sitt ideal att hålla ”armslängds avstånd” från den här typen av frågor. Som Ivar Arpi uttrycker det hela: ”Det har länge funnits en tyst överenskommelse – om högern då och då får sänka skatten på något och driva sina företag, så får vänstern resten. Det var ungefär så det var under tiden med Alliansens åtta år i regeringsställning. Man införde fem jobbskatteavdrag, fortsatte privatiseringarna av det offentliga, men accepterade och fortsatte med vänsterns identitetspolitik.”
Problemet är alltså inte idealet ”armslängds avstånd” som sådant. Problemet är att ena sidan – den vänsterliberala – ofta inte spelar enligt dessa regler. Det som nu sker kan därför beskrivas som att den grupp som politiskt befinner sig på motsatt sida – Sverigedemokraterna – säger ifrån och tycker att även de har rätt att bestämma över kulturpolitiken.
En återställare, kanske man kan kalla det? För ingen kan väl hävda att Sverige i dessa frågor befinner sig mitt på vägen? För den som tvekar kan de senaste årens debatter gällande mens-konst och närbilder av könsorgan i det offentliga rummet fungera som referens.
Men tillbaka till frågan om drag queens på våra bibliotek. I någon mening måste ju detta betraktas som ytterligheternas ytterlighet i fråga om kulturpolitiskt experimenterande. Visserligen stämmer det, som Fredrik Wenell påpekar på ledarplats i Dagen, att det är ”helt frivilligt att delta”. Men dels talar vi här om skattefinansierad verksamhet, dels finns det goda skäl att hävda att det inte bara rör sig om en extrem – utan faktiskt en direkt skadlig – aktivitet. Målgruppen är trots allt barn, och syftet är att bryta ned normer som ger ett grundläggande skydd för det uppväxande släktet.
Och som så ofta är det stora problemet majoritetens tystnad. Som Andreas Johansson Heinö skriver på DN Debatt: De politiska ytterkanterna förstärker varandra i ett destruktivt växelspel – det som ofta brukar kallas för kulturkriget. Så länge som politiker och tjänstemän beviljar offentliga medel till den här typen av extremer, får de helt enkelt räkna med mothugg från sina politiska motståndare.
Bästa tänkbara utfall av vårt nuvarande regeringsunderlag borde därför vara att ytterligheterna får ta ut varandra. Att man helt enkelt styr tillbaka till en mitt på vägen-position i kulturpolitiken. Vi kan vara tämligen säkra på att majoriteten av Sveriges befolkning ger en sådan hållning sitt stöd.
Läs på varldenidag.se
