Det finns mycket som vi människor kan vara rädda för. Naturkatastrofer, krig, hungersnöd, epidemier … under hela mänsklighetens historia har detta varit källor till fruktan.

Till listan kan även läggas en mer andlig dimension. Det är bara att studera målningarna i valfri medeltidskyrka för att inse att man också på våra breddgrader haft en oro för de eviga straffen – och för den onde själv. Svaret på denna fruktan var, förstås, tron på Jesus Kristus. Himmel och helvete var levande realiteter, och det var detta som var bakgrunden till den kristna kyrkans ställning: den, och endast den, förmedlade syndernas förlåtelse till Sveriges folk.

I dag är läget annorlunda. Inte så att vi inte har något att frukta. Och inte heller så att vi inte behöver Guds förlåtelse. Men den dominerande rädslan i Sverige handlar snarare om sådant som klimathot, miljöförstöring, terrorism och antibiotikaresistens. I fråga om de eviga straffen är det få som går med någon klump i magen. Och djävulen – ja honom avskaffade ju DN för mer än hundra år sedan.

Vad är vi då rädda för i Sveriges kristenhet? Till stor del skulle jag tro att det är samma saker som för svensken i gemen. Och i likhet med våra sekulariserade grannar är det inte särskilt många som är rädda för den onde. Om vi alls talar om honom gör vi det, som det heter, ”med små bokstäver”. Många kristna verkar inte ens övertygade om djävulens existens.

Låt mig därför lansera en annan kandidat till vem vi i Sveriges kristenhet är rädda för: Herren själv! Vad menar jag med det? Ja, ärligt talat ganska många saker. I stora delar av den kristna kyrkan är vi rädda för …

… Guds helighet. Vi talar ofta och gärna om Guds kärlek och nåd, men vi skruvar besvärat på oss när man för på tal att Herren också är en helig Gud, som dömer synden i oss själva såväl som i världen runtomkring oss.

… Guds ord. Utvalda favoritverser kan vi förvisso citera, och även skriva som hälsning när vi skickar vykort till våra vänner. Men sanningen är den att vi i många fall håller betydande delar av Skriften på armslängds avstånd, och att vi – öppet eller hemligt – ställer oss frågan om den Bibel som Jesus läste, alltså Gamla testamentet, över huvud taget är Guds ord.

… den lidande Kristus. I många fall har vi honom visserligen som smycke runt våra halsar, och vi ser honom porträtterad i våra kyrkor. Men den uppmaning som Hebreerbrevet riktar till sina läsare känns ändå ganska främmande: ”Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek” (Hebr 13:13).

… den förhärligade Kristus. Nog för att vi föredrar den Uppståndne framför den Korsfäste, men den gudason som möter oss i Uppenbarelseboken – och som en gång ska komma tillbaka på himlens skyar – talar vi ytterst sällan om. Inte heller söker vi de under och tecken som skulle vara återkommande uttryck för hans uppståndelsekraft i våra församlingar.

… den helige Ande. Självklart får han komma till oss om han håller sig på mattan. Lite positiva känslor kan ju aldrig skada, och om Jesus säger att han är vår Hjälpare – så visst. Men om Anden börjar föra oss ut på lite tunnare is blir det betydligt mer komplicerat. För att inte tala om fysiska reaktioner och profetiska handlingar som kan komma att uppstå när den helige Ande får ta ut svängarna. Sådant är vi – just det – alltför rädda för.

Syftet med denna text är inte att vara raljant. Jag skriver till mig själv, lika mycket som till andra. Och andlig urskillning ska självklart vandra hand i hand med att vi söker oss in mot det heliga. Men faktum kvarstår: på betydligt fler områden än vi vill erkänna är vi i Sveriges kristenhet rädda för Gud.

Om du känner igen dig i något av det jag skriver, vill jag därför uppmuntra dig till omvändelse. Till att på nytt överlåta dig till den levande Guden. Be att inget annat ska vara viktigare för dig än att Herrens eget namn och ära. Hedra honom genom att i allt våga lita på honom – även när du utmanas av hans sätt att verka och tala.

Läs på varldenidag.se