Som kristna är vi kallade till ett nytt sätt att leva. I denna och nästföljande artikel vill jag ge några exempel på vad detta kan tänkas innebära. Min utgångspunkt kommer att vara Efesierbrevets fjärde och femte kapitel, där Paulus ger en gedigen introduktion till dessa frågor.

Det första område som Paulus fäster strålkastarljuset på är vårt förhållningssätt till sanningen. Det är knappast någon slump att det är där som han börjar, och det är en konkret utmaning också in i vår egen kultur. Dels för att vi i den postmoderna kulturen har kommit att ifrågasätta om det över huvud taget finns något sådant som en sanning. Men också för att detta med lögner och halvsanningar har blivit allt mer utbrett, och därmed också accepterat. I en kultur där man i så många olika avseenden tänjer på gränserna har det helt enkelt blivit vanligt att man tänjer på den gräns som kallas för ”sanning” – något som Paulus väljer att konfrontera när han skriver: ”Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra. Vi är ju delar i samma kropp” (Ef 4:25).

Så snart lögnen får fäste i en mänsklig gemenskap kommer den sakta men säkert att förgifta den. Det är svårt att leva i beroende av människor som man inte kan lita på! Även de lögner som för tillfället inte blir upptäckta har en obehaglig bieffekt – nämligen att de binder oss själva. Ett talande exempel på detta fick jag när jag gjorde min militärtjänst. Mina kompisar på luckan hade för vana att söka permission även då de inte hade något giltigt skäl för detta. Följaktligen måste de ljuga om anledningen till permissionerna. Men för att inte göra misstaget att ange samma permissionsskäl två gånger var de tvungna att upprätta en lista på vilka skäl (läs: lögner) de hade använt i samband med sina tidigare ansökningar! Denna förljugna hållning, som i grund och botten kan liknas vid ett slaveri, vill Guds Ande hjälpa oss att bryta med.

Nästa sak som Paulus skriver är: ”Grips ni av vrede, synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle” (Ef 4:26–27). Särskilt när jag var yngre var det här en mycket utmanande förmaning. I tonåren lyssnade jag en hel del på hårdrock, och när jag blev arg brukade jag gå in på mitt rum och sätta på Metallica eller liknande på högsta volym. Då tyckte jag att jag fick utlopp för min aggressivitet.

Det intressanta var bara att vreden och aggressiviteten i mitt liv snarare växte än avtog genom den här typen av avreagering. Först när jag blev döpt i den helige Ande började aggressiviteten på allvar att försvinna ur mitt liv. Min egen slutsats av detta är att vrede inte är något som vi ska hänge oss åt. Självklart får vi bli arga – även Paulus öppnar ju för den tolkningen. (Jag säger inte heller att vi inte får lyssna på tung musik.) Dessutom finns det något som brukar kallas för en ”helig vrede”, alltså en ilska över det som är ont eller orättfärdigt i tillvaron. Men vi ska ändå se upp med aggressivitetens mörkare sidor. Både ondskan i oss själva och den onda makten utanför oss kan få ett insteg i våra liv genom vreden och dess följder.

Efter detta kommer ytterligare en konkret uppmaning i apostelns text: ”Tjuven ska sluta stjäla och i stället arbeta och göra nytta med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver” (Ef 4:28). Av detta bibelord kan vi lära oss att den som påverkas av Guds Ande får en längtan efter att i positiv anda ”göra rätt för sig”. Som kristna är vi inte kallade att utnyttja andra – i stället ska vår målsättning vara att så långt som det är möjligt vara varandras tjänare och dela med oss av våra tillgångar.

Nästa uppmaning är antagligen minst lika utmanande för många av oss: ”Låt inga smutsiga ord komma över era läppar, utan bara det som är gott och bygger upp där det behövs, så att det blir till glädje för dem som hör det” (Ef 4:29). Lite senare skriver Paulus: ”Skamligt och dumt prat eller grova vitsar är också opassande” (Ef 5:4).

Även när det gäller dessa frågor minns jag att jag besvärat brukade skruva på mig när jag som ung lyssnade till denna typ av undervisning. På den tiden hade jag en tämligen pervers humor, och särskilt road var jag av uttryck som kunde tolkas både neutralt och mer ”oanständigt”. Först när jag blev konfronterad med detta av en person i min ungdomsgrupp fick jag den kraft som jag behövde för att göra upp med detta mönster. Genom att därefter ge denna del av min personlighet så lite näring som möjligt har den lyckligtvis kommit att föra en tynande tillvaro.

Den andra delen av Paulus uppmaning känner jag mig dock långtifrån färdig med. Vi är nog många som är medvetna om vår brist på helgelse när det gäller våra ord och vad vi säger till varandra. Till detta ska naturligtvis läggas de gånger då vi pratar illa om varandra eller talar bakom ryggen på dem som vi har svårt för. Det är inte för inte som Jesu bror Jakob skriver: ”Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp” (Jak 3:2).

Ursprungligen publicerad i Världen idag 150701