Det finns mycket som våra skandinaviska länder har gemensamt. Förutom vår geografiska belägenhet och våra snarlika språk handlar det om sådant som våra välutbyggda välfärdssystem och våra evangelisk-lutherska nationalkyrkor.
Men det finns också ett antal signifikanta skillnader. Och en av dessa, skulle jag vilja hävda, är den svenska politiska korrektheten.
Nej, jag har inga illusioner: Politisk korrekthet förekommer i de flesta sammanhang – och definitivt i olika delar av Skandinavien. Den omtalade svenska konsensuskulturen tycks därtill ha en motsvarighet i Norge, och även – men synbarligen mindre – i Danmark. Men trots detta vill jag hävda att det svenska samhället präglas av ett större mått av ängslighet för att sticka ut och gå mot strömmen än vad som är fallet i våra grannländer. Som regelbunden besökare i Norge tycker jag mig även se den här skillnaden mellan våra kristna sammanhang.
Den svenska statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, numera professor vid Göteborgs universitet, skrev för ett knappt decennium sedan ett blogginlägg som skulle få ett starkt genomslag i den offentliga debatten – inte minst för att det på bred front lanserade begreppet ”åsiktskorridoren”. Så här uttryckte han sig i den ursprungliga texten:
”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnes fulla bruk.”
Längre ned i sin artikel gav Ekengren Oscarsson exempel på ”hyggligt vanligt förekommande uppfattningar och ställningstaganden som idag nästan helt saknar plats i det offentliga rummet” och som ”om de yttrades av någon, omedelbart [skulle] leda till en störtflod av ryggmärgsreaktioner från andra opinionsbildare”. På listan fanns ett antal disparata fenomen uppräknade, allt ifrån en negativ hållning till den svenska abortlagstiftningen och en ovilja att låta homosexuella par adoptera barn till en önskan om en striktare migrationspolitik.
Det sista av dessa exempel är sannolikt det mest slående för att förstå den svenska åsiktskorridorens mekanismer. Fram till hösten 2015 var det nämligen kompakt uppslutning bakom den svenska migrationspolitiken, såväl i mainstreammedia som från de etablerade politiska partierna. Endast Sverigedemokraterna avvek från normen. Så sent som 2011 hade den borgerliga Alliansen ingått en överenskommelse med Miljöpartiet med det uttalade syftet att utesluta Sverigedemokraterna från inflytande över asyl- och migrationspolitiken. Medierna hejade på, och alla kritiska anmärkningar mot den politiska inriktningen avfärdades som rasism.
Men så kom flyktingströmmarna 2015 och 2016, och det blev uppenbart att man hade nått vägs ände. På ett enda år tog Sverige emot 163 000 flyktingar, och till slut var politikerna tvungna att säga stopp – och därmed också att ompröva sin politik. Vid det här laget var det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som satt i regeringen, och för båda dessa var det ett genuint trauma att lägga om kursen i migrationspolitiken. Miljöpartiets språkrör grät till och med på den berömda presskonferensen där nyordningen presenterades. Men om inte annat av ekonomiska skäl såg man sig ingen annan råd, och måste därmed också förändra sin retorik.
Sedan dess har vi i Sverige sett en gradvis omprövning av ett antal politiska ställningstaganden som tidigare har uppfattats som ”självklara”, men som plötsligt har blivit nödvändiga att se över. På senare år är det särskilt den eskalerande gängbrottsligheten som drivit på utvecklingen, och det slående i den offentliga debatten är alltså inte bara att det har skett en utveckling – utan att omsvängningen har varit så dramatisk. Det verkar helt enkelt som att Sverige är ett land som bara orkar härbärgera en enda officiell åsikt i taget. Att vi, om man så vill, har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Ett dagsaktuellt exempel på samma sak skulle kunna vara Nato-frågan, där den allmänna opinionen fram till i februari var minst sagt tvekande. Men efter Putins invasionskrig mot Ukraina, och kanske särskilt efter Socialdemokraternas omsvängning till att säga ja till svenskt Natomedlemskap, är det i dag närmast skambelagt att ha betänkligheter inför Sveriges nya linje.
Det har ibland hävdats att det här har med det svenska förhållningssättet till lagstiftningen att göra. Så snart som något har blivit omvandlat till allmän lag, eller när det politiska etablissemanget på annat sätt har valt att sätta ned foten, tenderar svenskarna att foga sig och följa efter.
Ett talande exempel på detta kan vara den tidigare nämnda frågan om adoptionsrätt för homosexuella par, som vid tidpunkten för stiftandet av den nya lagen hade exceptionellt lågt stöd i befolkningen i stort – endast 17 procent av svenskarna sade i opinionsmätningar att de var för lagen. I dag, 20 år efter att lagen klubbades, är siffrorna de omvända, med knappt en femtedel av befolkningen som motsätter sig dylika adoptioner.
Kanske går denna tendens att anpassa sig till flocken tillbaka på det svenska enhetssamhället, där det på samhällets alla nivåer var one size fits all som gällde. Även politiskt har Sverige blivit präglat av ett osedvanligt långt socialdemokratiskt maktinnehav (partiet var i ensam regeringsställning 1932–1976, 1982–1991 samt 1994–2006) som i praktiken skapade ett likhetstecken mellan regeringsmakt och socialdemokrati. Enhetssamhället kvarstod helt enkelt även under demokratins århundrade.
Den svenska lagstiftningen har därtill präglats av en långtgående rättspositivism, som i praktiken har hävdat att det är lagen i sig – inte dess underliggande moral – som avgör vad som är rätt eller fel. En handling är helt enkelt rätt om den lagstiftande makten säger att den är det, och mer komplicerat än så behöver det inte vara! I längden fostrar det här en befolkning som är van att både göra och tänka som politikerna säger att man ska göra och tänka. Vilket, för att välja en av flera tänkbara motbilder, är totalt annorlunda jämfört med USA, där stora delar av befolkningen snarare präglas av misstänksamhet mot sina politiker – och helst vill vara så oberoende av staten som möjligt.
Den svenska rättspositivismen är också en viktig förklaring till att vi i Sverige har så svårt att bejaka universella rättigheter som religionsfrihet och samvetsfrihet. Det dröjde till 1990-talet innan de skandinaviska länderna skrev under Europakonventionen, och en viktig orsak till dröjsmålet från svensk sida var de naturrättsliga inslagen i konventionstexten. Den rättspositivistiska skolan utgår från att ”objektiva” rättigheter är detsamma som vidskepelse, eftersom rätt och fel definieras av den politiska makten. Europakonventionens tal om religions- och samvetsfrihet som av naturen (eller till och med Gud) givna var av detta skäl svårsmält för de svenska politikerna.
Detta är också en förklaring till att vi i Sverige har haft så svårt att acceptera samvetsfrihet inom vården, trots att det fungerar bra i så många andra europeiska länder – Norge och Danmark inkluderade. Det finns helt enkelt en skepsis mot civil olydnad i det svenska mindsettet, eftersom det med nödvändighet innebär att man som individ väljer att gå mot strömmen och utmana kollektivet. Betänk också att den svenska religionsfrihetslagen precis har firat 70 år – den är alltså hela 60 år yngre än sin norska motsvarighet.
Sannolikt bidrar dessa historiska särdrag till att Sverige på senare tid har fått en allt mer utbredd cancel- eller deplattformeringskultur. Nog för att detta fenomen är starkt närvarande även i brittisk och amerikansk offentlighet – och särskilt då i universitetsvärlden – men Sveriges kulturella utgångsläge har ändå framträtt som en osedvanligt fruktbar mylla för depattformeringstendenser. Som ofta annars är det i media- och kultursektorn som fenomenet är som mest påfallande, och det vore närmast ett under om en person som inte sympatiserade med exempelvis feminismen, hbtq-rörelsen eller den svenska abortlagstiftningen skulle få jobb på en större svensk kultursida eller som programledare i Sveriges Television.
Även i Svenska kyrkan har deplattformeringskulturen fått ett starkt fäste. Framför allt gäller den förstås präster som har en traditionell ämbetssyn, men på senare tid också en hel del av de präster som har en traditionell äktenskapssyn. Att en person som tror att äktenskapet är reserverat för en man och en kvinna skulle bli vald till biskop, eller ens till kyrkoherde i en större svensk stad, framstår i dag som allt mer osannolikt. Inte heller Svenska kyrkan ger särskilt mycket för sina anställdas samvetsfrihet.
Sammantaget innebär detta att Sverige lider svårt av den åkomma som kallas politisk korrekthet. På senare tid kan man förvisso säga att åsiktskorridoren i migrationsfrågan har vidgats – sannolikt för att verkligheten helt enkelt har kommit i kapp. Det har också blivit tydligt att försöken att deplattformera exempelvis Sverigedemokraterna har slagit tillbaka, och i själva verket fått partiet att öka i popularitet.
Men i många andra frågor är det precis lika stängt som det var för 10–20 år sedan. Den svenska konsensuskulturen är helt enkelt svår att frigöra sig ifrån. Trots glimtar av hopp är jag följaktligen pessimistisk gällande detta. Jag tror helt enkelt att det kommer att bli värre innan det blir bättre. Behovet av röster som offentligt vågar stå upp för religions-, yttrande- och samvetsfrihet torde å andra sidan vara större än på länge. Just detta är också vad vi ägnar våra dagar åt på Svenska Evangeliska Alliansen!
Läs på vl.no