Gud i det postmodernas fängelse

Vilken Gud tror du på? Frågan är i högsta grad berättigad i vår tid. Aldrig förr har det andliga sökandet tagit sig så många olika uttryck som i dag – i alla fall inte i vår del av världen. I 2000-talets Sverige bor muslimen granne med den kristne och ateisten med New Agearen.

Men detta är inte allt. För även bland dem som tillhör samma religion kan åsikterna gå isär i fråga om hur Gud ska beskrivas. Att tala om Gud som något objektivt och definierbart har i allt högre grad kommit att uppfattas som något stötande. Hellre än detta väljer man i dag att tala om olika ”gudsbilder”. Med utgångspunkt i den postmoderna ideologin – den som säger att vi bara kan uttala oss om våra egna upplevelser, aldrig om Verkligheten med stort V – förflyttar man Gud från den yttre till den inre sfären. ”Min Gud” säger man. Och: ”din Gud”.

Ur ett perspektiv är det här en ganska naturlig utveckling. På samma sätt som våra personligheter skiljer sig åt är ju våra referensramar olika. Vi nalkas vår omgivning utifrån olika perspektiv – så också när vi nalkas det gudomliga.

Men just här kommer också ett problem in i bilden, ett problem som gör det svårt för den postmoderna människan att komma nära sin Skapare. När Bibeln talar om Gud syftar den nämligen alltid på någon som existerar oberoende av oss själva. Bibelns författare ser inte Gud bara som summan av våra egna bilder av honom – snarare talar de om Gud som ett väsen som bryter in i våra liv på sina egna villkor. Gud är suverän både i sitt sätt att vara och agera.

Till detta kan läggas att Gud – just för att han är mer än våra egna bilder av honom – alltid i någon mening måste utmana oss. Gud är aldrig neutral, och här ser vi den kanske största begränsningen i de postmoderna beskrivningarna av Gud: de subjektiva gudsbilderna kan aldrig utmana oss på ett djupare plan än vi själva tar initiativ till. Konsekvensen av detta blir att vi medvetet eller omedvetet klipper vingarna på den Gud vi säger oss tro på. Gud blir hanterbar, en Gud-i-fickan som varken tillåts prägla eller utmana våra liv på djupet. Det otämjda lejonet blir en spinnande innekatt.

För att Gud och hans närvaro ska få drabba oss fullt ut måste vi därför avsäga oss drömmen om vår egen självtillräcklighet. Vi måste ge Gud möjlighet att komma till oss sådan han faktiskt är – inte sådan vi själva vill ha honom. I just detta döljer sig också själva kärnan i Bibelns budskap om den Helige. Gud låter sig inte definieras av någon annan. Inte heller är han beroende av någon annan. Vi människor, däremot, är på ett djupgående sätt beroende av honom.

Gud – ett mysterium?

Det finns två sätt att tala om Gud som tycks ha blivit allt vanligare de senaste decennierna, men som båda har det gemensamt att de gör det ytterst svårt att få kontakt med den bibliske Guden.

Det första av dessa är att vi beskriver vår Skapare som ett så stort mysterium att vi i praktiken inte kan få någon verklig kunskap om honom (eller henne).

Och vid första anblicken låter kanske inte detta så konstigt eller kontroversiellt. Vem av oss skulle våga hävda att vi sitter inne med objektiv kunskap om den osynlige Guden? Men samtidigt som vår ödmjukhet kräver viss försiktighet när vi talar om detta, missar vi faktiskt själva kärnan i det kristna budskapet om vi låter våra begränsningar sätta gränsen också för vår kunskap om Gud. Ett av fundamenten i den kristna tron är nämligen att Gud själv har uppenbarat sig för oss människor. Denna uppenbarelse når oss genom tre olika källor, som alla ligger utanför oss själva.

Den första av dessa är skapelsen. Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Rom: ”Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat” (Rom 1:20). Det är denna uppenbarelsekälla som ibland brukar kallas för den ”allmänna uppenbarelsen”, eftersom den är lika tillgänglig för oss alla – oavsett kultur, religion och nationalitet.

Den andra källan för kunskap om Gud och hans vilja är Guds skrivna Ord. Både i Gamla och Nya testamentet kan vi läsa om vem Gud är och vad som händer när vi öppnar oss för Herrens närvaro. Precis som vi själva är de allra flesta människor som möter oss mellan Bibelns pärmar uppvuxna i miljöer där både gudarna och gudsbilderna är många. Precis som vi var de frestade att tjäna sina egna bilder av Herren snarare än Gud Sådan Han Är. Men mitt i allt detta fick de möta en Gud som inte bara var upphöjd och oåtkomlig, utan också nära och förtrolig. Genom de bibliska personernas erfarenheter av Gud kan vi därför få hjälp att komma den Gud inpå livet som i Bibeln beskrivs som den Helige.

Den tredje källan till kunskap om Guds väsen är enligt kristen förståelse hans egen Son, Jesus Kristus. Genom att komma till jorden i en människas skepnad har Gud på ett konkret sätt visat oss alla vem han faktiskt är. Lärjungen Johannes skriver i sitt evangelium: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd” (Joh 1:18). I sitt första brev skriver han sedan: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus” (1 Joh 1:1-3).

Den människa som hävdar att han eller hon vet allt om sin Skapare är naturligtvis högmodig intill dumhetens gräns. Men detsamma kan faktiskt sägas om den motsatta hållningen: att säga att vi ingenting kan veta om Herren. För alla som vill veta har Gud nämligen uppenbarat både vem han är och vad som är hans vilja för oss. I ödmjukhet inför Herren får vi därför säga som Mose: ”Det fördolda hör Herren, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid” (5 Mos 29:29).

Selektiva gudsbilder

En annan potentiell återvändsgränd för den som vill lära känna den helige Guden uppstår när vi vill ställa krav på hur den Gud som vi tillber ska vara. Alltså: när vi degraderar Gud från att vara självständig och suverän till att vara underställd våra egna förväntningar på honom.

Man behöver inte lyssna till särskilt många predikningar i Sverige i dag för att notera att en stor del av de egenskaper som Guds Ord tillskriver vår Skapare har blivit raderade från det allmänna medvetandet. Särskilt tydligt blir detta när man kommer till karaktärsdrag som Guds stränghet och vrede över synden. När Herren säger till Mose att han är ”en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning … men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärningar drabba barnen och barnbarnen” (2 Mos 34:6-7) tycks vi ofta ta notis enbart om den första delen av Guds självuppenbarelse.

Ett annat sätt att beskriva denna trend är att de gudsbilder som är på modet i 2000-talets Sverige bara tar fasta på de sidor hos Herren som bekräftar oss själva. I en narcissistisk tid, där en stor del av befolkningen går och kämpar med sin egen inre trasighet, vill vi helt enkelt inte lyssna till de beskrivningar av Herren som inte tycks bekräfta det egna jaget.

Resultatet av detta har jag redan varit inne på: Gud får inte någon möjlighet att utmana oss på djupet. Vårt mänskliga jag får inte något möte med ett självständigt ”Du” utanför oss själva, och vi får aldrig någon hjälp att bli befriade från vår egen självcentrering. Gud reduceras till en projektion av våra egna behov; han blir en springpojke eller terapeut som i första hand har till uppgift att bekräfta oss och stryka oss medhårs.

Det moderna paradigmets återvändsgränd

Både mysterieguden och de selektiva gudsbilderna har i en eller annan form existerat under hela mänsklighetens historia. Men jag tror ändå att man kan säga att de har fått betydligt större genomslag under de senaste decennierna.

Även det tankesystem som föregick den postmoderna eran – ofta kallat för den moderna eran – hade förstås sina återvändsgränder. Detta blir tydligt när man talar med kristna som växte upp under 1900-talets första hälft.

För de kristna i denna generation spelade helgelsen – alltså livet i Jesu efterföljd – en central roll. När mina far- och morföräldrar var unga talades det mycket i kyrkorna och bönhusen om hur man skulle leva och vara som kristen. Ibland tycks det till och med ha varit så att man fick intrycket att det var detta som den kristna tron gick ut på. I vissa sammanhang gjorde man upp listor på vilka beteenden som var önskvärda och icke önskvärda för en kristen att visa upp. Till de goda reglerna hörde sådant som att ta ansvar för sin familj, att offra pengar till missionen och att inte (miss)bruka alkohol. Till de mer tveksamma hörde detaljstyrningen av allt ifrån kläd- och frisyrmode till vad man fick göra på söndagarna.

Oavsett om dessa regler var motiverade eller inte blev den dominerande känslan för många att kristen tro handlade mest om hur man skulle leva. Om lagar och förbud. Jämfört med i dag tänkte man nog lite mer svartvitt på den tiden, och resultatet blev att livet som kristen kunde bli ganska inrutat och inskränkt. Både för kristna och icke-kristna låg det nära till hands att uppfatta innehållet i de så kallade ”syndakatalogerna” som den kristna trons verkliga ärende. ”Så här måste man bete sig om man vill kalla sig kristen”, tänkte man. ”Andra göre sig icke besvär.”

Pendeln svänger tillbaka

För att undvika denna förvanskning av det kristna budskapet gjorde min föräldrageneration revolt. Och inte bara de, förresten. I det sammanhang där jag själv är uppvuxen – Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen – hade man uppslitande diskussioner både i dessa och i angränsande frågor. På 60-talet uppstod till exempel en häftig debatt när två EFS-pastorer valde att åka Vasaloppet trots att det hölls på en söndag. Detta, menade många EFS:are, var ett uppenbart brott mot Bibelns tal om sabbatsvilan.

Men nu hade tiden kommit för en förändring. 60-talet skulle bli det årtionde då syndakatalogerna rensades ut en gång för alla. Dödsstöten för det gamla synsättet kom med studentupproret 1968. ”Leve friheten!” ljöd slagorden. ”Leve självständigheten! Bort med auktoriteterna!”

Men riktigt så enkelt var det inte. När pendeln väl hade börjat svänga visade den sig nämligen vara svår att sätta stopp för. Trettio- och fyrtiotalisterna hade lagt av sig ett ok som de i mångt och mycket varit tvungna att göra sig av med. Deras barn, däremot, var antagligen inte så hårt hållna som de själva inbillade sig. I stället var det till stor del tidsandan som blev pådrivande i ”frigörelseprocessen”. År 1968 var det inte inne med regler över huvud taget – än mindre sådana som saknade motivering.

Av detta skäl kom de generationer som föddes på 50- och 60-talet inte bara att gå i sina föräldrars fotspår. De gick längre. Säkert fanns det många föräldrar som med förskräckelse såg på när deras barn slängde de tidigare så självklara levnadsreglerna på sophögen. Riktigt så långt hade de ju inte tänkt att man skulle gå. Men å andra sidan mindes de med förfäran hur inskränkt det hade blivit i de miljöer som de själva växte upp i. Hur kristendomen hade blivit så mycket lag att nåden knappt fick någon plats. Detta ville man till varje pris undvika. Alltså satte man sig inte emot när de gamla värderingarna kastades över ända. ”Ni behöver säkert ert eget uppror”, sa man. ”Och det viktiga är ju att ni inte fastnar i lagiskhet.”

Av den generation som växte upp under denna andra uppgörelsevåg – i grova drag de som var tonåringar i slutet av 70-talet och början av 80-talet – finns tyvärr ganska få kvar i kyrkan i dag. Varför då? Jo, för att det till slut blev så liten skillnad mellan livet i kyrkan och livet utanför kyrkan att många inte längre upplevde det meningsfullt att slå vakt om det specifikt kristna. Pendelrörelsen hade lett till ett nytt ytterlighetsläge.

Min personliga erfarenhet

Jag har själv vuxit upp under svallvågorna efter de här uppgörelserna. Mina föräldrars och farföräldrars sätt att förhålla sig till helgelsen har jag fått berättad för mig av dem själva. 50- och 60-talisternas uppgörelser med (som de ofta brukar säga) alla ”borden” och ”måsten” i kyrkan, har jag däremot personlig erfarenhet av. Som tonåring stötte jag nämligen på denna hållning hos de personer som på den tiden var ledare i EFS ungdomsarbete.

När jag i backspegeln ser tillbaka på denna tid kan jag konstatera att flera av mina ledare saknade förmåga att beskriva den kristna tron på ett sätt som utmanade till fördjupad Kristusefterföljelse. De var så upptagna med sin egen uppgörelse med lagiskheten – den uppgörelse som de egentligen hade ärvt av sina föräldrar – att de inte hade särskilt mycket att säga till en tonåring under 90-talets första hälft.

När mina ledare sa sådant som att ”egentligen behöver det inte vara någon större skillnad mellan oss som är kristna och dem som inte är det” var det tänkt som ett befriande budskap. Det var tänkt att förmedla frihet från förlegade syndakataloger. Men för mig som aldrig hade kämpat med några ”borden” och ”måsten” i det kristna livet blev budskapet i stället att det inte fanns något att upptäcka i gemenskapen med Jesus. Den logiska slutsatsen var helt enkelt att det kristna budskapet var ganska ointressant.

Att det här inte bara är min egen upplevelse, utan också många andras, kan vi se om vi tittar på det som på många håll blev frukten av denna undervisning. Det är med sorg som jag kan konstatera att en stor del av de ungdomar som på den här tiden var aktiva i kyrkan inte längre är med i någon kristen gemenskap. Min egen tolkning av detta är att man helt enkelt tog sina ledare på orden: Det är ingen större skillnad mellan dem som är kristna och dem som inte är det. Alltså: Varför bry sig?

Det heliga livet – en kallelse vi inte kan ignorera

Till följd av de skeenden som jag har beskrivit i denna artikel råder det i stora delar av Sveriges kristenhet ett slags vakuum i fråga om Guds helighet och det heliga livet. Särskilt i miljöer som har blivit präglade av 68-generationens tänkande tycks man sakna både viljan och förmågan att ta denna del av Bibelns budskap på allvar. Helt följdriktigt har både förkunnelsen och församlingsgemenskapen blivit ytligare, mer förutsägbar och mer politiskt korrekt än vad som tidigare var fallet.

Min personliga bedömning är att denna ”inre sekularisering” kan ses som det i särklass största hindret för en sund, biblisk förståelse av den kristna helgelsen i dag. Ett sätt att definiera sekularisering är ju att den Gud vi säger oss tro på inte längre tillåts vara Gud fullt ut – att han i stället tvingas in under våra egna bilder eller önskemål om honom. En sådan Gud kan tyvärr inte förvandla oss på djupet, av det enkla skälet att han inte tillåts vara större än oss själva. Våra liv på jorden tillåts därmed inte ställas på sin spets, och det som enligt Bibeln är den viktigaste frågan i varje människas liv – vem är din Herre och till vem riktar du din tillbedjan? – får inte möjlighet att drabba oss på djupet.

Därmed blir det också lätt att dribbla bort bollen i fråga om vår kallelse till helighet. Bibelns undervisning om ett liv efter Guds vilja reduceras till en samling goda råd – ett antal ”tips från coachen” – som vi kan ha eller mista, lyda eller ignorera. Vi står ohotade i vårt pågående livsprojekt, där det är vi och ingen annan som har initiativet i våra liv. Därmed missar vi kraften i det som aposteln Petrus förkunnar i sitt första brev: ”Som lydnadens barn ska ni inte följa de begär som ni levde i förr, när ni var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör. Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig. Om ni kallar honom Far som dömer var och en opartiskt efter hans gärning, vandra då i gudsfruktan under er tid här som främlingar” (1 Pet 1:14-17).

Det heliga livet är inte något valfritt tillägg. Det är inte överkursen för elittrupperna. Tvärtom är det en central del av varje lärjunges kallelse och livsuppgift. Det är en nödvändig konsekvens av vem den Gud som har skapat oss är, och även om det inte är en förutsättning för vår personliga frälsning är det en nödvändighet för alla som vill förbli i den Heliges närhet. Eller med Hebreerbrevets rannsakande ord: ”Sök frid med alla och helgelse, för utan helgelse kommer ingen att se Herren” (Hebr 12:14).

Till detta kan läggas att ett kristenliv som inte syftar till att vi ska förvandlas till den helige Gudens likhet måste betraktas som både torftigt och glädjelöst. Det är ett liv där vi i praktiken kan sägas halta på båda sidor, eftersom vi vare sig får ”njuta” fullt ut av det som världen har att erbjuda eller hänge oss åt livet som vi som lärjungar har blivit kallade att leva.

Nej, låt oss i stället utmana både den postmoderna kulturens förvirring och det moderna paradigmets återvändsgränder. ”[L]åt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare”, så att vi ”lägg[er] bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt” samtidigt som vi lyssnar in den ”sky av vittnen” som i generationer före oss har angett riktningen för vår pilgrimsfärd genom den i synd fallna världen (se Hebr 12:1-2).

Bara detta sätt att leva kommer i längden att vara hållbart. Bara det kan ge oss glädje som består oavsett de yttre förutsättningarna för våra liv. Bara det kan föra oss i närkontakt med den Gud som har skapat oss alla – den Gud som både Gamla och Nya testamentet beskriver som ”den Helige”.