Sverige har fått en ny diskrimineringsombudsman, Agneta Broberg, som tillträder sin tjänst den 1 oktober. Hon tar över en hårt kritiserad myndighet, och vi vill här få ge exempel på ett område där vi hoppas på radikalt nya tankesätt i och med höstens chefsbyte.

Runtom i Sveriges kommuner ska det på alla nivåer inom barnomsorg och skola tas fram en likabehandlingsplan. Material för detta arbete finns att ladda ner på DO:s hemsida. Mycket av det som står är bra, men på gräsrotsnivå har vi ändå sett ett avskräckande exempel på hur planen implementeras på förskolenivå.

Som föräldrar till en 5-åring och en 3-åring blev vi under vårterminen kallade till varsitt utvecklingssamtal på vår kommunala förskola. Inför samtalet hade vi fått en enkät att fylla i tillsammans med våra barn, som var ett harmlöst försök att upptäcka brister i förskolans sätt att arbeta med likabehandlingsfrågor. Men när vi kommer till våra respektive utvecklingssamtal får vi veta att även förskolepersonalen har fyllt i en enkät tillsammans med våra barn. I denna hade de fått svara på frågor som:

  • Finns det något som gör det bättre eller sämre att vara pojke eller flicka?
  • Kan man vara kär i vem man vill, både flicka och pojke?
  • Finns det någon som kommer från ett annat land på förskolan?
  • Brukar ni prata om ifall man tror på Gud?

Svaren på dessa frågor hade man skrivit ned, och som föräldrar blir vi nu informerade om vad våra barn har svarat.

Vi vet inte om det allmänna läget i Sverige är sådant att man inte reagerar på den här typen av frågor till våra förskolebarn. Men låt oss få precisera varför vi för vår del blev rätt förbluffade över vad våra barn hade utsatts för.

För det första hade man, utan vår tillåtelse, registrerat vårt barns åsikter i ett antal frågor som rör personliga värderingar och trosuppfattningar.

För det andra hade våra barn, som inte har något närmare begrepp om vad det betyder att vara kär över huvud taget, förväntats uttala sig om vad de anser i fråga om samkönade kärleksrelationer.

För det tredje hade våra barn, som ytterst sällan brukar reflektera kring skillnader mellan pojkar och flickor, och än mindre mellan olika etniciteter, fått ett antal frågor som enligt vår mening snarare skapar en problemställning än fångar upp befintliga problem. (Om man själv knappt ser någon skillnad mellan ljusa och mörka barn – varför ska man då få en fråga om detta?)

I Carl Hamiltons bok Det infantila samhället, av SvD kallad för ”en milstolpe i diskussionen om individen, familjen och det goda livet”, driver författaren tesen att vi i Sverige lever i en kultur där vi som vuxna försöker leva på samma sätt som tonåringar samtidigt som våra barn inte tillåts vara barn. För oss är den enkät som fylldes i på vår förskola ett exempel på just detta. I sin nit över att ingen ska känna sig diskriminerad lägger man på våra barn ett frågebatteri som de ännu inte har några verktyg för att hantera. Därtill ställer man närgångna frågor i ett antal ämnen som ingen vuxen skulle acceptera i exempelvis en anställningsintervju.

Så – vad skulle man ha gjort i stället? Ja, det logiska hade väl varit att man hade nöjt sig med de frågor som på ett enkelt sätt ringar in hur varje barn faktiskt upplever sin situation på förskolan. För att sedan – den dag som missförhållanden upptäcks – försöka arbeta med relevanta frågeställningar på ett konkret sätt. Men då utan att på förhand lägga på våra barn den misstänksamhet mot det ”annorlunda” som vi menar att förskoleenkäten riskerar att leda till.

Något för Agneta Broberg att arbeta vidare med?

Läs på SvD.se