Sveriges Radios Studio Ett sände i måndags ett samtal mellan Stefan Jonsson, professor vid Linköpings universitet, Tino Sanandadji, doktor i nationalekonomi vid University of Chicago och Lars Trägårdh, professor i historia. Temat var ”Flyktingkrisen och framtiden”, och det borde vara obligatorisk lyssning för alla som på ett seriöst sätt vill närma sig denna explosiva fråga.
Av programmet framgick flera saker. En av de viktigaste var att det nationalstats- och medborgarskapsideal som traditionellt har varit rådande i västvärlden i dag har kommit att ställas mot ett Mänskliga rättigheter-ideal. I praktiken innebär detta att idealet om MR, i samtalet företrätt av Stefan Jonsson, används som överordnad princip för vilka attityder och beslut som anses legitima i den politiska diskussionen. Lite förenklat kan man alltså säga att MR-idealet ställs mot den traditionellt så centrala tanken att ett samhällsbygge förutsätter dels att dess medborgare arbetar och betalar skatt, dels att de till följd av detta får del av ett antal exklusiva rättigheter.
MR-idealets företrädare tenderar att betrakta nationalstaten som något exkluderande och moraliskt mindervärdigt, men som Lars Trägårdh poängterade kan vi faktiskt inte ignorera det faktum att hela det svenska samhället (och särskilt det gamla folkhemmet) har haft denna konstruktion, och att man som medborgare därför har kunnat betrakta sitt medborgarskap som en försäkring.
Om samhällskontraktet utvidgas till att omfatta stora grupper av människor som inte är en del av nationalstaten – till exempel genom sjukvård, skolgång etc till invandrare som inte har beviljats uppehållstillstånd – behöver det följaktligen ske i samråd med medborgarna i övrigt. Dels för att det alltid finns en gräns för hur många invandrare vi kan ta emot – och på vilka skäl. Men ännu mer, som Trägårdh påpekade, för att befolkningen i stort ska känna sig delaktig. Om alltför stora grupper känner sig utelämnade, eller bara inte lyssnade till, kommer det nämligen att skapa konvulsioner i samhället som helhet. Eller för att tala klarspråk: människor kommer att rösta på partier som opponerar sig mot det politiska etablissemanget.
Vad har dessa frågor med oss som kristna att göra? En hel del, naturligtvis. Först och främst för att det bör vara en hjärtefråga för oss i kyrkan att vi tar väl hand om de fattiga, invandrarna och de socialt utstötta. Men också för att vi har ett ansvar för samhället i stort – att det inte glider isär, och att medborgarna kan känna en tillit till systemet.
Vidare borde det vara självklart för oss som kristna att stora och viktiga frågor ska få diskuteras öppet och i ljuset. Om det till exempel är så att invandringen – som påstås i programmet – kommer att medföra extra kostnader på 20-30 miljarder bara under detta år, borde det vara självklart att detta redovisas öppet av våra politiker och att det också förs en förutsättningslös debatt med anledning av detta. Det duger inte att som Stefan Jonsson ta till maktspråk och säga att vi måste låta MR-idealet styra oavsett konsekvenserna för samhället i stort. Som Lars Trägårdh helt korrekt replikerade: En solidaritet bortom våra egna nationsgränser kan visserligen vara önskvärd, men den måste ske med öppna ögon – och den måste ske frivilligt.
Det sista kan faktiskt betraktas som en mycket kristen tanke. Socialistiskt inriktad ”solidaritet” har i många fall betytt majoritetens tvång gentemot minoriteten. I Jonssons fall exemplifierad med antydningar att vi ska finansiera den ökade invandringen genom ”omfördelning mellan kommunerna” och genom att tömma våra banker på deras ekonomiska vinst. I Nya testamentet, däremot, talas det om ett givande som visserligen ”överflödar” och som leder till att vi ”alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk”. Men aposteln gör också ett viktigt tillägg: ”Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare” (2 Korinthierbrevet 9:7–8).
