I går var det internationella kvinnodagen. I hela vår värld uppmärksammades kvinnors utsatta situation, och det råder ingen tvekan om att ärendet för dagen är viktigt. Inte minst #MeToo har påmint oss om att det oftast är kvinnor som blir förlorare i mötet mellan sexualitet och makt, och även på andra områden finns det gott om orättvisor att bekämpa. I viss mån här i Sverige, och ännu mer i andra delar av världen.
Mot denna bakgrund är det också värt att påminna om att evangeliet har ett budskap om befrielse inte minst för kvinnorna. Det är väl etablerat att det var dessa som upplevde den mest revolutionerande förändringen i den tidiga kyrkan. I en inbitet patriarkal kultur – där det var belagt med böter att som vuxen kvinna vara singel i mer än två år – talar Paulus om varje kvinnas rätt att själv avgöra om hon ville bilda familj eller inte. Kvinnans värde låg inte i hennes roll som maka eller mor, utan i hennes identitet som Guds avbild.
Även i mycket av den svenska folkväckelsen var jämlikheten mellan könen en central fråga. På bönhuset hade alla medlemmar rösträtt, och politiskt stod väckelsefolket långt fram i kampen för allmän rösträtt.
Trots detta valde man i många fall att hålla distans till den organiserade kvinnorörelsen. Orsaken till detta var dock inte allmänt ointresse, utan att samma rörelse propagerade för rätten till exempelvis skilsmässa och abort. Här uppstod alltså en intressekonflikt mellan kristna och sekulära kvinnokämpar.
Det senare kan illustrera ett fenomen som går igen även i vår egen tid. Det är inte någon hemlighet att mycket av dagens kvinnokamp sker under feminismens fana. Även många kristna sympatiserar med denna rörelse, och det patriarkala grundmönster som feminismen tar sitt avstamp i kan sägas träda fram redan i Första Moseboken. När Gud klargör för Eva vad som kommer att bli följderna av hennes fall säger han: ”Till din man ska din åtrå vara, och han ska råda över dig.” Mannens orättfärdiga dominans över kvinnan är alltså en följd av syndens intåg i den här världen.
Men samtidigt finns det sådant som skaver inom feminismen. En hel del feministiska företrädare ger exempelvis uttryck för den form av socialistiska kamp-retorik som fick redan 1800-talets väckelsepionjärer att dra öronen åt sig. Visserligen finns det lägen då vi i frihetens namn kan behöva använda oss av tvångsmedel – till exempel genom lagstiftning för att förhindra orättvisor – men på ett relationellt plan är det ändå något annat som måste till. Sann harmoni mellan könen kan inte uppnås genom att var och en spänner sina egna muskler. I stället behöver vi komma till varandra i den anda av tjänande som Jesus själv är det främsta exemplet på.
En annan problematisk sida av den moderna feminismen är dess ifrågasättande av mannens och kvinnans komplementaritet. I Sverige är det oftast den så kallade likhetsfeminismen – som betonar att könet är någonting som ”görs” snarare än någonting som ”är” – som dominerar. Även denna krockar med ett antal bibliska texter, som generellt talar om våra olikheter som en välsignelse snarare än som ett problem.
Likhetsfeminismen har därtill banat vägen för de ännu mer radikala teorier om kön som kommer till oss under namn som trans och queer. Om könet främst är något som ”görs”, finns det ju väldigt lite grund för några uppdelningar i kön över huvud taget – något som ironiskt nog har kommit att undergräva även vår tids kvinnokamp. Det är ju svårt att bedriva feminism utan att få tala om kategorin ”kvinnor”.
Som kristna blir vi ibland anklagade för att inte vilja delta i befrielserörelsen i fråga om kön och diskriminering. Ofta sker detta för att vi inte ställer upp på en specifik teori gällande kön eller hur kampen för ett jämlikt samhälle ska bedrivas. Här är det viktigt att se att evangeliet alltid har ett ärende av frihet till de som är förtryckta eller på annat sätt missgynnade. Men därmed inte sagt att vi måste haka på alla ideologiska trender. Evangeliet och det tjänande sinnelaget räcker långt!
Läs på varldenidag.se
